Fredagstoppen: Bästa låtarna från 2012

fredagstoppen2Här kommer då den avslutande delen på min lista som jag har arbetat med under veckans gång, och med det även allt jag har att säga om det ändå underbara musikåret 2012. Nu är det ett nytt år med nya upptäckter och att återförenas med gamla favoritband och -artister. Musik är exalterande och ständigt i rörelse och även om man lånar från förr så lyckas man ändå skapa så mycket nytt och unikt med den historia man sitter på. Att ständigt få nya favoritlåtar som lyfter upp ens vardag om och om igen är någonting som musiken är ensamma om att lyckas såpass ofta med. Jag älskar verkligen musik och det finns många med mig som man kan dela alla sina nya upptäckter med eller prata sig varma om gemensamma favoriter. Musikvärlden är stor, så oerhört stor, och att finna ett nytt band som man blir ögonblickligen kär i kan bara vänta en länkklick bort. Det är magiskt om något.

Tack för er som har följt min resa i ett försök att i ett kompakt format återskapa det bästa jag har hört från 2012. Plats 25-16 och plats 15-6 kan ni läsa upp er på innan ni hoppar in på vilka topp fem blir, samtidigt kan ni luta er tillbaka och lyssna in er på listan över topp 25 låtar som jag har skapat på Spotify. Nu när vi har gått igenom de detaljerna, låt oss hoppa in direkt på vilka topp fem blir:

bat for lashes#5: Laura – Bat For Lashes

En av de subtilaste verken som Bat For Lashes har skapat, ändå känns den så otroligt stor och kraftfull. Det är som att hon sjunger med hjärtat och hennes röst når nivåer jag inte var medveten om att hon var kapabel av. Jag får vibbar av 80-talets storslagna kvinnor som sjöng om stora känslor i kraftfulla powerballader, men det är som att Bat For Lashes har hittat vad som var grundreceptet i de låtarna och vad gjorde dem så kraftfulla, sedan tagit bort allt det överflödiga och bara behållit grunden. Nu har hon ett verk som ger lika mäktiga och storslagna känslor men i utnyttjandet av ytterst få instrument och element. En briljant låt av en briljant kvinna som jag aldrig verkar kunna få nog av.

japandroids-02#4: Younger Us – Japandroids

Ni som har lyssnat på listan har nog ryckt till vid åtminstone ett tillfälle, och det var när Japandroids drar igång sitt verk. Vänner till mig har sagt ”men det passar inte in med resten av listan” och nej, det stämmer. Japandroids levererar otroligt intensiv punkrock som sparkar in skallen av en, och deras verk ”Celebration Rock” är en så otroligt beroendeframkallande rush att jag har bara dragit igång den igen och igen och igen. Den fyller mig med energi och eufori, och Younger Us som är den kortaste låten på skivan lyckas det allra bäst. Den går direkt på sak och bara ökar och man vill bara springa ut på gatan och spela den på högsta volymen på gatkanten och hoppas att folk hänger med i ens reptilhjärnedans eller att de ringer polisen, båda känns passande när man lyssnar på Japandroids.

Beach-House1#3: Myth – Beach House

Beach House drömska pop tar med en till platser som man inte visste fanns och vidare. Deras senaste skiva ”Bloom” har spelats lite då och då i det ackremanska hushållet, jag blev inte lika kär i den skivan som i deras förra Teen Dreams. Fortfarande kär, det är en riktigt stark skiva, bara inte lika upp över öronen som jag blev innan. Vad som däremot har spelats betydligt oftare är öppningsspåret till skivan, ”Myth”. Där fann jag direkt den kärleken som drog med mig på pockande små resor över höga berg och djupa dalar fast i komforten av mitt hem. De börjar alltid med en beroendeframkallande gitarrslinga som viskar om storslagna platser som bara växer och växer. Om musik skulle kunna få folk att flyga, hade man svävat som allra högst med Beach House.

Frank-Ocean-1#2: Pyramids – Frank Ocean

Med 80-tals inspirerande toner drar Frank Ocean med oss på den mäktigaste resa på hans fantastiska debutverk ”channel ORANGE”. Med otroligt sköna beats och hans röst som jag ständigt hyllar sjunger han om sin kärlek som är en trasig människa som han ständigt har höga förhoppningar om men som hankar sig fram med jobb som endast fokuserar på hennes kropp.

Att sen låten helt byter takt runt mitten och går in i en slags akt två som att det vore en teater är briljant. Han tar ner takten och sjunger om verkligheten. Hans drömmar om deras liv är något som han till slut inser är inte något som kommer bli verkligheten och den tar till en sorgsen ton när han istället sjunger om hur deras liv ändå fungerar men hur han känner tyngd att dela sin älskade med alla dessa andra män. Han försöker ignorera det, men det sätter mycket tyngd på hans hjärta. Otroligt fin och känns genuint äkta och bästa låten på årets bästa skiva.

hot chip#1: Flutes – Hot Chip

Fantastisk. Makalös. Episk. Storslagen. Sätt att sammanfatta den här låten är många men de har alla de gemensamt att de är av den ultimata sorten. Hot Chip tar med oss på en resa genom deras kärlek till musiken. Den börjar väldigt rytmiskt direkt från start men långsamt och säkert byggs låten på och bara växer till något ogreppbart och fantastiskt. Den är av sen svävande art och Hot Chip som är vanligtvis kända för sina dansanta poptoner har lyckats med odödligt verk som för varje gång jag lyssnar på den blir lite bättre, lite mer makalös och lite mer episk, och jag lyssnat på den oerhört många gånger.

Det är en låt som gör mig genuint lycklig. Jag är svag för låtar som börjar på en punkt och tar sig helt någon annanstans på vägen, men lyckas ändå få det att låta som en låt. Den här låten har det flödet som de gamla storslagna rocklåtarna hade fast tar till en elektrisk ton. Det är en av de låtarna som man inte vill ska ta slut, man vill att den ska bara fortsätta in i oändligheten. Istället får jag nu nöja mig med att sätta den på ständig repeat, och tro mig, det har den gjort ända sen jag hörde den för första gången. Så ja, ni som känner mig gissade rätt, och det fanns inget annat val för mig personligen än just denna. ”Flutes” av Hot Chip är 2012:s bästa låt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *