Persona 3: Första fullmånen del 2: Ikutsuki & Igor

Samtliga delar i Persona 3-sagan

Mannen som har en brun matchande klädsel går med självsäkra steg fram till mig. Han bär på ett par tunna glasögon och under sin bruna kavaj bär han en svart polotröja. Skägget är trimmat och han frånger en aura av att vara i ständig kontroll.

”Mitt namn är Shuji Ikutsuki” säger han när han har tagit sig fram till mig. ”Jag är ordförande i din skola.” Introduktionen oss emellan går smärtfritt fram, denna gång utan att någon viftar ett pistolobjekt framför mina ögon. Vi slår oss ner i den närbelägna soffan som står i entrén. Det är två soffor och två fåtöljer som agerar som vår viloplats från skolstressen. Ikutsuki undrar om jag har några frågor att ställa, och jag får luskat ut vilka fler som bor under samma tak som mig. Förutom Yukari och Mitsuru bor det faktiskt en till kille i studenthemmet. Hans namn är Akihiko Sanada, en kille som jag har hört det ryktas om i skolan men inte fått se med egna ögon än.

Jag säger mina farväl till Ikutsuki, och han svarar tillbaka med en ordlek som får en att sjunka under jorden. Sängen och skolan väntar på mig i morgondagen. Under tiden jag sover får jag en otäck känsla av att jag är bevakad, men jag skakar på huvudet som en struntsak och faller tillbaka in i djupsömn. Utan min kunskap sitter Mitsuru och Yukari och bevakar mig just denna minut. Ikutsuki kommer in i bevakningscentralen och undrar hur jag mår. ”Bra” svarar Mitsuru, ”men tror du att han är…”. ”Vi får vänta och se” svarar ordförande Ikutsuki, ”den mörka timmen är snart kommen.”

Annan plats. Några ungdomar hänger ute på stan. Bärsen flödar och skratten är höga. En kille tittar irriterat på de hojtande människorna runt omkring. Han fnyser till och kollar på klockan. En minut till midnatt. Han reser på sig, sträcker ut ryggen och gäspar högt. När han har gäspat färdigt öppnar han ögonen och ser sig omkring. Kistor. Så långt ögat kan se. Han tittar panikartat omkring sig och undrar vad som händer. Månen skiner sitt förargliga gröna sken över honom som en domedagsklocka som tickar stadigt ner för honom. Han känner något svart droppa längs hans kind. Han tar sig om huvudet och händerna fylls av svart klägg som sprider sig över hela hans kropp. Han vrålar högt i desperation, tills det svarta trycker ner honom mot gatan och tystnar honom för gott.

”Hmm, han sover fortfarande” säger Ikutsuki förvånat när han tittar på bevakningsbilden som filmar mig sovandes i drömmarnas land. ”Den mörka timman sker varje dag kl 12, och är som en gömd timma. Endast ett fåtal kan röra sig inom denna mörka timma, de vanliga förvandlas istället till kistor och ställs som i en trans under denna timma. Han är, som ni ser, inte en kista och har dessutom inte blivit attackerad av skuggorna. Han måste ha potentialen som vi söker” säger han under tiden han nickar mot bilden av mig. De andra nickar i unison med hans ord, fast Yukari känner sig illa till mods över bevakningen som förs mot mig.

Inne i min drömska värld sugs jag in i ett rum täckt av blå silke. Jag tittar yrvaket omkring mig och undrar om jag sover eller är vaken. En man med en imponerande lång näsa sitter på andra sidan rummet. Vid sin sida har han en kvinna klädd i blått som både beter sig och pratar som en robot. Igor och Elizabeth får jag reda på att deras namn är. När jag har tagit mig en andra titt i rummet tycker jag att den påminner otroligt mycket om en hiss som i en hissnande fart åker uppåt fast utan någon slutdestination. ”The Velvet Room” får jag reda på att platsen heter av Igor. En plats mellan verklighet och dröm. Han visar upp kontraktet som jag skrev på hos den unga svarthåriga pojken med de blå ögonen.”En enda sak ber jag av dig” säger Igor med en låg och smått manisk röst, ”och det är att du står vid ditt kontrakt och tar fullt ansvar för besluten du tar.” Igor lägger ett objekt i min hand. ”Håll hårt i denna.” Jag öppnar min hand och ser en silkesbeklädd nyckel ligga i min hand. ”Tills vi möts igen…”

Jag vaknar upp, skakar lätt på huvudet och försöker minnas tillbaka till drömmen som hade känts så verklig så att man kunde ta på den. Igor… Elizabeth… Velvet Room? Så många frågor, men ännu inga svar. Jag gör mig redo för skolan och hänger en del med Junpei som får mina obehagliga drömmar från natten innan att försvinna med sina opassande skämt. Efter skolan visar han runt mig lite i Iwatodai och får mig att känna mig mer hemma här. Jag tittar upp mot himlen och ser att kvällningen börjar att lägga sig över staden. Ser ut som att det kommer vara en fullmåne ikväll.

Väl hemma i studenthemmet orkar jag inte hänga så mycket med de andra i huset utan drar direkt till sängs. Dock störs min sömn av en massa oväsen som sker nere i huset. Jag sätter mig upp i sängen och ska utforska vad allt ståhej är för. Jag tittar lite snabbt på klockan. Konstigt? Den visar ingen tid? En grön måne lyser upp mitt rum under tiden jag klär på mig. När jag står redo för att utforska oljudet hör jag det banka på min dörr.

”Vakna!!!” *BANG BANG* ”Vakna!!! Förlåt, men jag kommer in!!!”

Slut på Första fullmånen del 2: Ikutsuki & IgorCred till SanJ-T för bilden

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *