När Trial & Error är fel fel FEEEEEEL!!!

Trial & Error, detta underbara fenomen som nu har skolat gamers i generationer. Det finns två sorters Trial & Error där den ena sorten är spel som Rayman: Origins, Meat Boy & Splosion Man har där man försöker och försöker tills man lyckas och känner sig allmänt nöjd med sig själv. Där checkpoints är täta (i alla fall i Rayman: Origins & Splosion Man) och där du utsätts för minutiöst utformade banor där timing och disciplin är essensen av spelformen. Old School-plattformsspel i allmänheten kan göra dig frustrerad och förbannad men ger den skönaste känslan av tillfredsställelse som endast någon form av självbefläckelse kan nå upp till när man väl lyckats komma i mål. Det är ytterst njutbart och i alla fall jag blir en bättre spelare av denna form av Trial & Error och tycker den är väldigt underhållande på ett alldeles underbart frustrerande sätt. Sen finns den andra formen av Trial & Error…

Jag har gått den nostalgiska vägen de senaste veckorna och värmt upp min nu nioåriga(!) Playstation 2 och Max Payne avverkades inom loppet av några timmar. Här vill jag väldigt gärna skriva en hyllning till Max Payne på grund av sin hårdkokta handling, protagonisten som är så härdad att man skulle kunna försöka skära i tu honom med ett samurajsvärd och du skulle sluta upp med ett obrukbart vapen medans han ler snett åt dig med en pistolmynning en decimeter ifrån din panna. Jag är även kär i kameravinklarna de tvärt byter till under eldstrider för att visa hur någon blir sönderpepprad i den snyggaste möjliga vinkeln. Favoriten i detta fall är när jag med dubbel Baretta(som även är en snygg referens till en gammal polisserie från 70-talet) fyller en maffiamedlem full med bly och kameran byter till en vinkel från taket när man ser mig skjuta för fullt och fienden flyga bakåt med blod sprutandes från nygjorda öppningar.

Jag vill verkligen älska spelet om det inte led av den negativa formen av Trial & Error där jag blir tvingad som spelare att minnas varenda fiende och mina på hela banan för att kunna ta mig igenom den oskadd. Jag springer in i ett rum *BAM* en man med en shotgun väntar på mig i hörnet. Jag slänger mig in i rummet med hjälp av bullettime-effekten, pepprar honom och landar oskadd. Jag vänder mig då om för att springa vidare och *BOOM* en handgranat droppas en meter ifrån mig och sprängs efter 2 sekunder. Jag börjar om från början, skjuter snubben i hörnet, undviker handgranaten, slänger mig runt hörnet för att skjuta den rabiata handgranatskastaren som inte ens har sett mig förrän nu men likväl kunde pointpricka mig med en handgranat. Jag går in genom nästa dörr och *KABLAM* två män med shotgun väntar på mig. Så här håller det på i varenda bana från mitten och framåt i spelet tills jag når slutsekvensen.

Mår jag bättre som spelare av detta? Gör det mig till en bättre spelare? Får jag ut något överhuvudtaget av att dö konstant av fiender som är osynliga tills du har dött av dem? Svaret på detta är:

Nej

Nej

Verkligen inte

Detta spel sågar mig längs knölarna och skrattar åt mig när jag ligger och förblöder på marken. Det är som den feta ungen i skolgården som slog dig med spaden för att du inte ville dela med dig av din enda leksak som du hade tagit med dig just då. Det är de förvuxna 5-klassarna som lurade dig på hela din kulsamling genom att de samarbetar för att slå ner på den lilla personen. Det är lågt, fult och får dig vråla avgrundsdjupa vrål och slå näven i bordet eller marken, oberoende om du är 5, 15 eller 25.

Detta Trial & Error förekommer än idag i vissa spel för att de har varit för lata att fixa en vettig AI så de ställer fienderna på de mest irriterande platserna för att slå ner på dig som förstående spelare. Denna spelform är inte belönande på något sätt utan endast förnedrande. Spel som jag har gett upp på för att de led av denna sorts av virtuell mobbning är få men irriterande och de ger mig som gamer inga goda minnen, bara gråa hår och en hes röst. Dock lär jag fortsätta spela dem då de ofta gömmer undan denna udda form av mental tortyr i ett vackert skimmer av en bra handling, gripande karaktärer eller med läcker grafik. Så spela gärna Max Payne, men gör det på egen risk.

  5 comments for “När Trial & Error är fel fel FEEEEEEL!!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *