Shin Megami Tensei: Devil Survivor

Ett återkommande scenario som vi har fått se i spelvärlden är att få verka i en stad som ligger i ruiner. Den kan vara av en postapokalyptisk art med muterade varelser, en forntida fästning fylld med hemligheter och nyinflyttade monstrositeter som vill fylla din värld med smärta eller i ett hundratal andra slags kombinationer. Dessa äventyr är underhållande, skrämmande och utmanande och städer i ruiner har gett mig åtskilliga timmar av högkvalitativ underhållning. Fast i de flesta fallen så har staden eller världen som jag rör mig runt i redan vart i ruiner under en lång tid och människorna som man finner där har anpassat sig efter förhållandena som de har satts i. Så här är deras liv nu och de vet inte om något annat.

Det är aldrig riktigt man får uppleva början till slutet i ett spel, hur människor skulle bete sig om deras solida världsbild helt plötsligt skulle ryckas undan dem och allt de har kvar i sina händer är aska, sorg och desperation. Vad händer om man ställer människan som varelse mot väggen? Skulle han krypa undan och gömma sig, eller slå tillbaka med naglar och tänder? Detta är något som alltid lika överraskande och exceptionella Atlus har försökt att ta till sig och utveckla till ett spel. Slutresultatet blev Shin Megami Tensei: Devil Survivor, och vilket slutresultat de lyckades med! Ett vuxet, brutalt och mörkt drama där vi får följa början på slutet med egna ögon.

Det är en vacker dag i Tokyo och du har anlänt i den sista veckan av din sommarledighet för att koppla av med kusinen din som kallade dit dig och dina vänner. Du träffar på dina kompisar Yuzu och Atsuro i den centrala delen av Tokyo och tanken är att du ska glida runt i staden med att fönstershoppa och snacka allmänt skitsnack om sommaren som de precis har upplevt, saker som man brukar göra i goda vänners lag. Fast innan du ska börja glida runt i Tokyos urbana djungel får du ett paket skickat till dig. Det är från din för stunden frånvarande kusin och i lådan ligger tre för ögat harmlösa DS-liknande maskiner kallade för COMP(Communication Player), en för varje person. Ni plockar upp varsin spelmaskin och kickar igång den, när texten ”Demon Summoning Program” poppar upp på skärmen, efterföljt av orden ”Let’s Survive”. Din sorglösa värld har nu vänts upp och ner och kommer aldrig bli densamma.

Även om handlingen tar till element från olika religioner, allra mest från de mörka bitarna från kristendomen, för att utveckla den är det med stort intresse jag har följt Atlus bild av hur snabbt människan själv kan stå för sin egen undergång, allt för att överleva. Devil Survivor är en vågad och viktig titel som aldrig håller spelaren i handen utan tvingar en till livsavgörande beslut, inte bara för dig utan även när det gäller andras liv. Du får se händelser fortlöpa efter varandra och en tanke som ständigt gnager en i bakhuvudet är undran om man kunde ha gjort något annorlunda.

Du får se människor dö framför dina ögon och det faktumet att de har gjort maskinen som man styr demoner med i spelet till en karbonkopia av din DS-maskin är ett högst medvetet val då det ska kännas som att du är i spelet. Du nämner huvudpersonen efter ditt eget namn och smeknamn och helt plötsligt känns alla händelserna i spelet så mycket verkligare. Det har till och med gått så långt att jag börjat kalla min DS-maskin för COMP.

Striderna i spelet är turbaserade och det kräver en hel del strategiskt tänkande för att kunna komma ut som vinnare. Du ser ut över ett bräde där du ser fienderna och karaktärerna som du styr, och när du har kommit nära nog för att attackera en fiende förflyttar vinkeln från att vara snett uppifrån till ett första persons perspektiv som även det gör att det känns som att det är du som är i spelet och inte någon fiktiv karaktär.

Striderna är böljande och kan ändra karaktär i mitten av hettan där en nära vän kan bli din värsta fiende. Svårighetsgraden är hög och jag har både stampat, rage-quitat och gjort segervrål tillsammans med spelet där det verkligen sätter dig som spelare på prov. Bosstriderna är några av de mest utmanande jag har stött på men aldrig så att det blir orättvist för bara med lite ändringar i taktiken och ombyte av demoner och teknikerna i ens arsenal så kan man komma segrandes ut från alla strider, även om vägen till den ljuvliga och välförtjänta segern kommer vara motig emellanåt.

Det som gör striderna ständigt skiftande, aktuella och spännande är alla varianter av monster och attacker som de har satt in i spelet efter runt 20 års erfarenhet av deras egna Shin Megami Tensei-upplägg med demoner som kommer till din undsättning och där man kan föra samman två demoner till en starkare, svagare eller en för stundande uppgift mer passande demon.

Av egen erfarenhet med SMT-spelen så brukar det vara väldigt rörigt att hålla koll på alla demoner som man kan göra och systemet har känts slumpartat i vad för slags demon som poppar ut när man väl har sammanfogat de två, även om det nu egentligen inte är så. Detta har äntligen lösts i Devil Survivor då man får en händig liten guide på alla demoner man kan göra, vilken kombination som krävs för att få fram dessa demoner och precis vilka attacker, svagheter och statistik som varje demon har och även en auktion där man kan köpa demoner för att sedan använda för fusion. Det är otroligt lättöverskådligt upplägg som har gjort något som har känts rörigt till att bli väldigt genomarbetat och enkelt.

Det här hade kunnat vara ett perfekt spel om det inte var för två saker: musiken och det faktumet att man kan bara ha en sparfil. Musiken låter som något som har hittats i botten av en heavy metal-bands papperskorg. Det är skräniga gitarrer och trummande som går från att vara acceptabel dock rätt enformig till att bli rakt av enerverande. Av de runt 40-50 timmar jag har spelat har jag kört med annan, mer passande musik i mina öron. Detta är dock de enda minus som jag kan komma på i ett annars oerhört komplett spel.

Så vad kan man säga? Jo, Atlus har gjort det igen och har gått från att bli till något som jag bara har läst om i förbifarten bland alla spelmagasin som finns där ute till att bli symbolen för nyskapande och briljanta spel och har från en plats i inkognito till att bli husgudar här i den Ackremanska boningen. De gör spelen som ingen vågar göra och berör om ämnena som ingen vågar tänka på, och Devil Survivor är ytterligare ett exempel på detta.

Med ett djupt och ständigt skiftande stridssystem, en mörk och otroligt intressant handling som har hela sex(!) olika slut att gå efter där bara en spelgenomgång tar 40-50 timmar att ta sig igenom så är det ett spel som man ständigt går tillbaka till, förundras och skräms utav. Devil Survivor har blivit en del av min värld. Låt den bli en del av din med.

5av5moln

  7 comments for “Shin Megami Tensei: Devil Survivor

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *