Bara en bana till…

Efter några spelsessioner med Rayman: Origins har jag åter igen fastnat i det förrädiska men ack så magiska ”bara en bana till”-träsket som jag alltid verkar ha en tendens att sjunka ner i när det kommer till plattformsspel. Att sitta och millimeterprecisionshoppa (bra ord) mellan plattformar, spänna hela kroppen, vrida på sig, kallsvettas och sen brista ut i ett ”fuck yeah!” när banan är avklarad ger mig en större och högre tripp än vad någon drog i världen skulle kunna fixa. Vart har mitt beroende sitt ursprung ifrån kan man då fråga sig? Jo, för att hitta kärnan på det får vi gå tillbaka till en annan tid…

Nämligen 1994! Spelet som fick mig att verkligen gå in hundra procent för den underbara plattformsgenren av den 2D-aktiga sorten var det underbara Donkey Kong Country. Med dess magiska grafik, de hetsiga tågbanorna och de olika medhjälparna i form av papegojor, noshörningar, strutsar, svärdfiskar och grodor fångade det här spelet in mig brutalt i dess värld och släppte inte förrän King K. Rool var avklarad. Det var utmanande som in i tusen och fick en femåring att skrika många höga falska toner av aggression. Dock för varje bana som man klarade kände man sig som en lite bättre spelare och undrade vad som gömde sig bakom nästa punkt på kartan.

Efter att DKC kicka igång mitt plattformsberoende har det även avverkats Donkey Kong Country 2 & 3 och Super Mario World på den gamla SNES-maskinen med inhopp hos både Mega Man och Sonics värld (jag fick aldrig spela som Sonic… aldrig! Jävla fail-Tails) hos vänners hushåll. Dock hände något när tillverkarna tog steget in i 3D-världen. 2D-spelen försvann totalt och nu skulle spel liras bakom ryggen på protagonisten. Precis då så sprängde det mitt sätt att se på tv-spel totalt när man kunde snurra runt Mario med kameran och se honom i all sin graciösa rundhet och det antal timmar som jag spenderade på Super Mario 64 som 7-åring år 1996 är nog av en oräknelig art. Plattformsspelen hade utvecklats och det till något bättre tyckte jag just då, och mitt ”bara en bana till”-beteende började rota sig riktigt djupt i och med denna klassiska spelpärla.

Fast något gick snett när nästa generation knackade på dörren. Helt plötsligt skulle vartenda plattformsspel ha en protagonist som sprang runt med ett vapen större än de själva. Ratchet & Clank och Jak & Daxter är två titlar som jag har i åtanke som figurerade med titeln ”Plattform” och visst fick man hoppa men mer tyngd låg i att upptäcka världar och skjuta ner elakingar med finurligt uppbyggda vapen. Jag älskade det första Ratchet & Clank när det begav sig, men att kalla det plattformsspel känns väldigt fel för mig personligen. Det var mer närbesläktat med actiongenren än de gamla 2D-klassikerna från början av 90-talet. Det var en lite väl aggressiv väg att gå för min älskade genre, även om jag som actiontörstig och ständigt Coca-Cola-hög 13- & 14-åring älskade det så lade jag hellre min tid på renodlade actiontitlar som GTA-serien till PS2. Spelen fick mig att upptäcka världar och gräva i små vrår som aldrig förr, men mina kunskaper inom millimeterprecisionshoppskolan (ännu bättre ord) började tyna bort i glömska.

Dock i denna generation med Xbox 360 och PS3 bjuds vi på den sköna paradoxen att vi har grymmare grafik än vad som någonsin har skådats innan i konsolvärlden men likväl skapas det fler och fler spel som anspelar på vår nostalgiska ådra. Super Meat Boy, Splosion Man, Braid, Mega Man 9 och Limbo är alla renodlade 2D-spel och inte sen i början av 90-talet har man kunnat frossa så djupt i 2D-spelens underbara värld som nu. Hobbyspeltillverkarna med enorm talang och vilja har gjort att jag åter igen kan njuta av plattformsspel så som de ska åtnjutas: i 2D. Även Nintendo har hjälpt till att återuppföda den fina gamla genren med sina New Super Mario-spel som bjuder på underbar utmaning men ack så få nyheter.

Så nu är vi tillbaka till nutid. Rayman: Origins går varm i min 360 och visar att gammal är äldst en gång för alla. Den har tagit vissa ingredienser från de nedladdningsbara titlarna, lagt till lite av Nintendos favoritmaskots spel i mixen och adderat med en magisk grafik, varm humor och nya lekfulla sätt att ta sig an de olika terrängerna i spelvärlden. Mina millimeterprecisionshopp (jag vet, fantastiskt ord) börjar sätta sig allt bättre och bättre och hjälper mig att komma längre fram i spelet. Under tiden sitter jag i soffan med ett stort leende, spänd kropp och kallsvettas, mumlandes orden ”Bara en bana till…” om och om igen.

  7 comments for “Bara en bana till…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *