Årets Album 2020: Plats 15-11

Plats nr 20-16

#20: Moses Boyd – Dark Matter
#19: India Jordan – For You
#18: Phoebe Bridgers – Punisher
#17: Future Islands – As Long As You Are
#16: dvsn – A Muse In Her Feelings

 

Plats nr 15: Jonathan Wilson – Dixie Blur

Jonathans musik har alltid gått varm i mina hörlurar, då varje gång han släpper ett nytt album är det som att hoppa in i en tidskapsel till en svunnen tid. Han bemästrar sina långa episka låtar på ett mästerligt vis, men på den här skivan har de långa låtarna som brukar vara hans signum fått ta ett steg tillbaka. Den här gången tar han sig an countrygenren helhjärtat och har skapat en mer koncentrerad skiva som går in på märgen vad ett arketypiskt album ska låta från just den genren. Ena stunden är det som att man har ramlat in på ett riktigt hillbilly-party, skålandes med moonshine i plastmuggar (ja jag är fördomsfull). Sen brakar han på med några kraftfulla countryballader som passar ypperligt till efterfesten, hållandes om varandra med en tår i ögat. Jonathan Wilson har alltid varit en mästare på att producera en fyllig ljudbild där varje instrument får skina och ta sin plats, och även om de långa episka låtarna är lite saknade så är det här en avstickare som jag kommer att gå tillbaka till flera gånger i framtiden.

Bästa låt: El Camino Real

 

Plats nr 14: Grimes – Miss Anthropocene

Om det är något man kan säga om Grimes så är det att hon verkligen har gått sin helt egna väg i sin karriär. Den här skivan är precis som hennes tidigare verk ett udda alster som är svårt att ta in till en början men hänger sig kvar som en blodigel när man väl börjar släppa in det. Det skär sig och gör ont emellanåt men när man är på väg att släppa taget om den kommer en så inbjudande låt att man slappnar av igen. Efter ett tag börjar även de svåra och jobbiga bitarna av skivan bli mer lättsmälta, även om det är ett mörker som omfamnar dem. Fast tills man känner sig redo att ta sig an dem låtarna rekommenderar jag de lättare bitarna först, som Delete Forever, IDORU och You’ll miss me when I’m not around. Sen kommer skivan veckla ut sig bit för bit för en, eller så är man nöjd med de låtarna. Vem är jag som ska säga hur du lyssnar på musik?

Bästa låt: Delete Forever

 

Plats nr 13: Yves Tumor – Heaven To A Tortured Mind

Yves Tumor är en udda bekantskap som knåpar ihop låtar som verkar konstiga och skeva till en början men när man tar ett steg tillbaka och tar in helheten så märker man att det svänger som fan om det. Det är en omtumlande upplevelse som säkerligen inte kommer vara för alla men vilken musik är det egentligen? Förutom Queen då, alla älskar dem. Yves Tumor upptäckte jag först i år i och med deras fjärde släpp och det var något som klickade direkt för mig. Nu har jag alltid haft en förkärlek för det skeva, men mixat med hans röst som han vrider och vänder på sig gör att det blir spännande och fantasieggande. Det är en skiva som leker fritt med mediet och böjer på alla möjliga genrer. Det känns som att man har öppnat upp en lucka in i framtiden där alla genrer flyter ihop med varandra för att skapa en helhet som jag diggar skarpt. Som sagt är det här inte för alla, men för er som ser det jag ser så kan jag lova att ni kommer bjudas på en hejdundrans resa genom ett magiskt musiklandskap.

Bästa låt: Kerosene!

 

Plats nr 12: Car Seat Headrest – Making a Door Less Open

Will Toledo’s projekt Car Seat Headrest är ett band som jag föll för hårt med deras Teens of Denial skiva. Den här skivan är inte en lika omtumlande upplevelse men det finns fortfarande mycket att hämta här. Det här är en mer tematisk skiva där fokuset ligger på musik- och filmbranschen. Hela skivan har som ett mörkt täcke som ligger över den och det är en cynisk Will Toledo som sjunger från sitt perspektiv om branschen han är sysselsatt i. Han har dock en berättarförmåga som är få förunnat där man kan göra kopplingar till gamla giganter som Bob Dylan och Neil Young. Han väljer dock att ta en mer garagerock approach till sina texter som ger dem en smutsighet som får honom att sticka ut ifrån mängden av stora textförfattare. Det är rått, intensivt och känns äkta. Det är som att han har injicerat tjära rätt in i blodet och lyckas få ut känslan av det i både text och musik. På det sättet så lyckas han med känslan av att få det smutsiga att kännas renande för kroppen. Som fågeln Fenix som reser sig ur askan kommer Will på andra sidan av denna skiva starkare än någonsin.

Bästa låt: There Must Be More Than Blood

 

Plats nr 11: Hinds – The Prettiest Curse

Det är något tilltalande med denna kvartett från Spaniens huvudstad. Deras senaste skiva är den mest välproducerade hittills från dem men ändå lyckas de få till ljudet av fyra vänner som bara spelar och har kul i någons garage och skapar musik. Det är nästan en tuggummipop liknande feeling på deras låtar fast deras ämne handlar om sex, att festa och att bli full som en kastrull. Det är musik som är upplyftande och får även de gråaste dagarna (som vi har en hel del av här i Sverige) att kännas som att man går runt på en soldränkt gata i en stad i Sydeuropa. Det är lättsmält och får en på ett glatt humör, och ibland är det allt man behöver från musik. Det behöver inte vara så svårt hela tiden, ibland så är det lätta det som man behöver mest av för stunden. Så slå igång den här i hörlurarna eller i bakgrunden och njut av fyra tjejer som skiter i vad andra tycker men vill ändå få alla att må bra ändå. Det är ändå något fint med det.

Bästa låt: Good Bad Times

 

Nästa lista kommer 16/12, låt det väl lyssnas tills dess!

Emil Ackre

Redaktör och den som fick bollen i rullning när det gäller Spelmolnet. Älskar spel, musik, film och TV-serier och att upptäcka både nya och gamla pärlor oavsett mediet och att sedan få tipsa omvärlden om mina vackra fynd, hur obskyra de än är.

More Posts

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.