10-talets bästa spel: Plats 15-11

Då är det dags för del tre av min lista, och som en snabb recap kommer del ett och två först:

10-talet bästa spel: Plats 25-21

#25: Axiom Verge
#24: Fez
#23: Broforce
#22: Super Hexagon
#21: Sleeping Dogs

10-talet bästa spel: Plats 20-16

#20: Super Meat Boy
#19: Fire Emblem Awakening
#18: Inside
#17: Guacamelee!
#16: Resident Evil 7

Då hoppar vi in på nästa del av listan, och mina kriterier är som vanligt att det ska komma under 10-talet och jag ska ha spelat det under 10-talet. Ha en god läsning!

#15: Hotline Miami

Det finns vissa spel som bryter mark och öppnar upp för ett antal spel som vill följa i samma spår, och Hotline Miami är definitivt ett av dem spelen. Mixen av intensivt gameplay, dunkande hypnotisk elektronisk musik och den höga svårighetsgraden gör så att man sitter längst fram på sitt säte varje gång man drar igång en ny bana. Hur ett spel lyckas vara både taktiskt och kännas som att det är ren tur emellanåt är imponerande och man sitter förundrad över hur man ens klarade sig levande vissa gånger från den massaker som utspelar sig framför ens ögon. Det här har varit ett spel jag ofta har återvänt till, speciellt om jag spelat ett tungt och stort spel så funkar simpelheten i Hotline Miami som en katalysator som gör att jag kan återvända till de större AAA-spelen igen. Hotline Miami kan jag garantera är det spelet jag kört om flest gånger av alla på den här listan, just för att man kan plöja det på en kväll. Lär väl spela detta ett tag in på nästa decennium med skulle jag gissa.

#14: The Last of Us

The Last of Us blev det första spelet jag spelade igenom när jag köpte PS4:an 2015, och även om jag inte är så blown away som många andra var när det kom så tycker jag fortfarande att det är ett mastodont spel som bör upplevas av alla. Det är ett spel om världens undergång och zombier som känns rått, intensivt och väldigt mänskligt. Karaktärerna Joel och Ellie är otroligt välskrivna och flera karaktärer runt omkring dem känns som verkliga människor, även om spelet har en tendens att introducera karaktärer för att sedan ta kål på dem kort därefter som gör att jag slutade bry mig om någon annan än just Joel och Ellie. Spelmekaniken i spelet känns väldigt grundad i verkligheten, och flödet av att skjuta mot de infekterade/människor, gå över till att slå mot dem med ett järnrör när de närmar sig och sedan desperat slänga en egenkomponerad bomb mot dem för att ruscha mot andra hållet är beroendeframkallande, men även de många lugna stunderna där man bara suger in spelvärlden är lika beroende det. Det här är inget spel som gör något nytt egentligen, men däremot visar en helt ny standard för hur denna typ av spel kan vara som ingen har lyckats matcha sen det kom.

#13: Nioh

Jag ska erkänna här och nu: jag har inget spel från Dark Souls-serien på min lista. Jag har bara spelat första och kommit hyfsat långt på det men har aldrig fastnat för det, så de andra spelen i serien som jag kanske skulle ha gillat mer har tyvärr fallit åt sidan på grund av det. Så när jag drog igång Nioh var jag klart skeptiskt till en början då detta också skrivs som en ”Dark Souls”-klon. Vad jag däremot upptäckte rätt snabbt var vilken frihet spelet erbjöd en, både när det kommer till vapnen man väljer och sättet man tar sig an fienden. Sen var det för mig rätt befriande att spelet inte sker i en stor värld utan det är mer uppdelat i uppdrag som man ska utföra, så jag kunde ta mig an kakan bit för bit istället för att känna mig konstant lite vilse i en 3D-värld. Vad det än var med Nioh så resonerade det väldigt väl med mig. Själva storyn brydde jag mig helt ärligt inte nämnvärt om, jag vill bara fajtas mot episka japanska mytologiska monster och känna mig som en badass när jag gör det. Spelet är ruskigt svårt men man får en tillräckligt stor arsenal att leka med så att alla kan finna en taktik som fungerar just för dem. Så även om jag kommer ta mig an Dark Souls-spelen någon dag så är jag fortfarande väldigt glad över att Nioh finns som gjorde att jag fick klia rejält på det där suget att ta sig an ett riktigt utmanande spel och komma besegrande ut på andra sidan.

#12: Journey

Att spela Journey är som en själslig upplevelse som man sugs med i och aldrig vill lämna. De vackra vyerna och det flödande gameplayet gör att man hamnar i ett slags zen när man spelar det. Första gången jag spelade det satt jag helt tagen av spelet med tårar i ögonen, omedveten att tårarna var där. Det sög sig fast i mig och gav mig en inre ro som jag aldrig har upplevt från ett spel tidigare. Att det även har ett briljant multiplayer där man sömlöst går in och ur andras spel och hjälper varandra på vägen gör att man får hopp om mänskligheten, trots allt det hemska som händer där ute. Jag går inte ofta tillbaka till det och då är det alltid med någon som aldrig upplevt det tidigare, men varje person jag har spelat det med blir lika tagna av det som jag blev för första gången. Det är ett spel som man inte ska förklara, man ska bara uppleva det och uppskatta att det ens existerar.

#11: Guacamelee! 2

Första Guacamelee har redan dykt upp på den här listan och egentligen så gör tvåan inte så mycket mer nytt från ettan än en liten detalj: det lyckas vara snäppet vassare på alla sätt. Sättet man styr Juan är identiskt med första fast nu har chicken-Juan fått ett helt eget moveset som gör att de kan slänga in ännu fler utmaningar i spelet. Det här spelet bjuder även på några av de absolut bästa plattformsutmaningar jag har stött på. Det slänger utmaningar på en titt som tätt men de är aldrig oförlåtande svåra utan ligger precis utanför ens grepp som tvingar en att bli lite vassare för att kunna klara dem. Sen bjuder spelet på hysteriskt rolig dialog, en färgkavalkad till grafik och helt perfekt styrning så är det föga förvånande att jag älskade varje minut med det. Sen så kan spelet ha det bästa sidouppdraget någonsin i Chicken Illuminati som bara jag tänker på det gör att jag ler brett med hela ansiktet. Jag älskar verkligen den här spelserien och hoppas utvecklarna återvänder till den när de sitter på massa nya bisarra idéer som kan skapa ytterligare en klassiker i eventuella Guacamelee! 3.

 

Det var det! Då dyker nästa del upp nästa vecka, syns då!

Emil Ackre

Redaktör och den som fick bollen i rullning när det gäller Spelmolnet. Älskar spel, musik, film och TV-serier och att upptäcka både nya och gamla pärlor oavsett mediet och att sedan få tipsa omvärlden om mina vackra fynd, hur obskyra de än är.

More Posts

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.