Årets Album 2018: Plats nr 3

Plats 20-16

#20: How To Dress Well – The Anteroom

#19: Natalie Prass – The Future and the Past

#18: Snail Mail – Lush

#17: MØ – Forever Neverland

#16: Kurt Vile – Bottle It In

Plats 15-11

#15: Tove Styrke – Sway

#14: U.S. Girls – In a Poem Unlimited

#13: Hinds – I Don’t Run

#12: Jonathan Wilson – Rare Birds

#11: The 1975 – A Brief Inquiry Into Online Relationships

Plats 10-6

#10: Iceage – Beyondless

#9: Kali Uchis – Isolation

#8: Beach House – 7

#7: Parquet Courts – Wide Awake! 

#6: Pusha T – DAYTONA

#5: Tash Sultana – Flow State

#4: Rhye – Blood

Plats nr 3: Mitski – Be the Cowboy

Det tog ett tag för mig att upptäcka Mitski fullt ut. Jag hade läst hennes namn på topplistor tidigare år men gav aldrig hennes skivor någon riktigt ärlig chans. Tro det eller ej: ibland missar man musik. Finns förvånansvärt mycket musik där ute som jag aldrig kommer att få chansen att lyssna på. Sorgligt, men sant. Däremot när det kom till Mitski så hade jag bestämt mig att jag åtminstone skulle ge henne en chans, för det jag hade hört(en, kanske två låtar) lät ju rätt bra faktiskt. Det var tur det för jäklar en sån explosiv sak till skiva hon släppte i år.

Den kokar över av känslor, ljud och historier. Hon är som en ångvält som krossar allt i sin väg med sina sårbara och ärliga historier ackompanjerat med riviga gitarrer och grymma arrangemang som är svår att värja sig emot. Hon lyckas bygga upp en fasad som gör att det känns som att man kan ta sig an världen för att sedan rasera den helt med sin avslutande låt Two Slow Dancers som gör att man faller ner på knä på nytt och knyter näven mot livets skröplighet. Det är en berg-och-dalbana som man åker med på med en otroligt brant nerförsbacke som slutar upp rakt in i en emotionell vägg, och likväl har jag sett mig gå ombord den om och om igen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *