#20: How To Dress Well – The Anteroom
#19: Natalie Prass – The Future and the Past
#18: Snail Mail – Lush
#17: MØ – Forever Neverland
#16: Kurt Vile – Bottle It In
#15: Tove Styrke – Sway
#14: U.S. Girls – In a Poem Unlimited
#13: Hinds – I Don’t Run
#12: Jonathan Wilson – Rare Birds
#11: The 1975 – A Brief Inquiry Into Online Relationships
#10: Iceage – Beyondless
#9: Kali Uchis – Isolation
#8: Beach House – 7
#7: Parquet Courts – Wide Awake!
#6: Pusha T – DAYTONA
Den här skivan är nog ändå största överraskningen för mig. Jag var inte beredd på att jag skulle gilla den så mycket som jag gör, men direkt från första tonen i Missing U till den sista i Ever Again så bjuds man på poppärla efter poppärla från Robyn. Historierna är personliga och introverta men blir extroverta dansgolvsdängare med Robyns patenterade röst och fantastiska taktkänsla. Har lite svårt att värja mig mot det.
Den är även tematiskt homogen som jag är alltid förbannat svag för som musiklyssnare. Att ha en klar bild över vad man vill att ens skiva ska förmedla som helhet och även lyckas med det då faller jag pladask. Att höra historien från olycklig till att hon aldrig ska bli sårad igen är så banalt men funkar för alla känner igen sig i det. Allt så snyggt förpackat i en drömsk ljudbild som får mig att vilja dansa ut i natten tills solen tittar fram sömndrucket bakom molnen. Robyn visar, 8 år efter den Body Talk som gjorde henne till en världsstjärna, att hon är fortfarande är Sveriges popdrottning nr 1.
