Årets Album 2018: Plats 20-16

Då var det dags igen! Den årliga listan med mina toppalbum som jag hängivet skriver varje år för att, som alltid, kunna dela av mig av det som jag tycker var bäst i år. Som vanligt är detta en högst personlig lista men hoppas att jag kan dela med mig så ni kära läsare kanske kan hitta en ny favoritskiva eller två bland mina favoriter. Då önskar jag god läsning och förhoppningsvis god lyssning!

Då börjar vi!

Plats nr 20: How To Dress Well – The Anteroom

Det här blir tredje gången Tom Krell lyckas nästla in sig i min lista, dock var de två tidigare skivorna på lite högre placeringar(1:a o 5:a) men om det är något som Tom alltid lyckas med under sitt artistnamn ”How To Dress Well” så är det att överraska. Den här skivan är enligt honom själv hans mest personliga hittills, och det känns verkligen som att man dras in i hans tankar och drömmar. Det är emellanåt mjukt o skört, vid andra tillfällen stickande och obehagligt. Han utmanar sina lyssnare med varje ton och ljud för att lyckas få en befriande effekt när han luftar sina musikaliska toner i låtar som Body Fat, The Anteroom och Hunger. Ändå ligger ett obehag över skivan som inte infann sig på de tidigare skivorna, så även om jag tror att den här kommer att växa för mig har jag inte tagit till mig den lika kärleksfullt som de tidigare skivorna.

Plats nr 19: Natalie Prass – The Future and the Past

Natalie Prass är ingen ny bekantskap för mig då jag fick upp ögonen för henne när hon släppte sitt debutalbum 2015. Den skivan kändes dock som den vanliga singer-songwriter skivan där man inte riktigt har hittat sin egen identitet, där texterna är viktigare än det musikaliska. Gissa då min förvåning när hennes första singel Shourt Court Style släpptes och jag tänkte ”är det här ens samma artist?” Hela hennes skiva bjuder på fler färggranna toner och ett funkigare ljud, och det svänger om den på ett helt annat sätt än vad debuten gjorde. Kanske inte att man går upp och dansar till den men definitivt att man slår sin hand mot knät i takt med musiken, och ibland är det precis vad man söker i musiken man lyssnar på.

Plats nr 18: Snail Mail – Lush

Hela den här skivan ger mig en härlig känsla av 90-talet, både till utförande och utseende. Det är något härligt old school-rockigt över den som ger mig ett sug att ta på mig en flanellskjorta i en storlek för stor med rymliga och bekväma jeans. Hennes säregna och lite släpiga röst ackompanjeras perfekt av musiken, och hon hade säkert kunnat klättra högre upp på listan om jag hade funnit henne tidigare i år. Ändå känns musiken samtidigt väldigt passande för de kallare årstiderna när allt man vill göra är att stanna inomhus med en filt och glögg, så känner att jag motsäger mig själv ändå. Likväl, ge Snail Mail en chans. Ni kommer inte att ångra er.

Plats nr 17: MØ – Forever Neverland

MØ har gått från att vara en talangfull artist till att bli ett riktigt popfenomen. Från den tid när hon släppte sitt debutalbum tills nu så har hon tagit över världen steg för steg med sin klubbvänliga musik. Den här skivan speglar den utveckligen väl då den förra känns mer punkigt dansant så går den här mer mot klubbigt dansant. Även de samarbeten hon gör på skivan visar detta då både Diplo, Charli XCX och Empress Of har alla en bit av den stora poppajen av musik som får en att både dansa och tänka. En utveckling jag personligen är väldigt positiv till. Även om MØ inte riktigt nått dit än så är hon på väldigt god väg, och lagom till att nästa skiva släpps kommer alla vilja ha sitt namn skrivet bredvid hennes.

Plats nr 16: Kurt Vile – Bottle It In

Ni som är återkommande läsare till mina listor vet hur högt jag håller Kurt Vile, han är något av en husgud för mig. Sedan jag började mina listor har han varit med tre gånger, där två av dem han lyckades även plocka den digra förstaplatsen. Det har till och med blivit lite av ett skämt från min egna sida varje gång Kurt släpper nytt album att jag säger ”ja men då vet jag vem som vinner i år då”, så svag är jag för Kurt och hans härligt unika musikstil. Så gissa till min förvåning när i år just det inte blev fallet. Missförstå mig rätt, jag är fortfarande väldigt förtjust i skivan men där det bara fanns tendenser till hans svamlande och svävande musikstil som jag har lite svårare för så anammar han det helt i den här skivan. Den första halvan är riktigt solid, men det är när han påbörjar låten Bottle It In som han verkligen försvinner ut mot galaxen och vidare och inte riktigt lyckas landa igen. Jag har tidigare älskat hans 10 minuter plus låtar, men här är det bara en av tre som faktiskt fungerar. Så även om Kurt Vile fortfarande är en husgud så får han gärna komma tillbaka till jorden igen lagom till nästa skiva.

Emil Ackre

Redaktör och den som fick bollen i rullning när det gäller Spelmolnet. Älskar spel, musik, film och TV-serier och att upptäcka både nya och gamla pärlor oavsett mediet och att sedan få tipsa omvärlden om mina vackra fynd, hur obskyra de än är.

More Posts

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.