Årets Album 2018: Plats 10-6

Plats 20-16

#20: How To Dress Well – The Anteroom

#19: Natalie Prass – The Future and the Past

#18: Snail Mail – Lush

#17: MØ – Forever Neverland

#16: Kurt Vile – Bottle It In

Plats 15-11

#15: Tove Styrke – Sway

#14: U.S. Girls – In a Poem Unlimited

#13: Hinds – I Don’t Run

#12: Jonathan Wilson – Rare Birds

#11: The 1975 – A Brief Inquiry Into Online Relationships

Plats nr 10: Iceage – Beyondless

Det danska punkbandet Iceage har med varje skiva utvecklat sitt sound mer och mer, och att lyssna på senaste skivan för att sedan gå tillbaka till debuten är det nästan så att man undrar om det är samma band man lyssnar på. Även om deras musik har utvecklats för varje platta så är fortfarande det riviga, hårda och aggressiva närvarande även än idag, skillnaden är att det blir lite mer lättlyssnat för varje släpp. Den här skivan känns som gjord för ödsliga ökenvägar som ska köras under de kallaste timmarna på natten eller när solen står som högst på dagen. Det får en att svettas, streta emot men ändå sugas in mer och mer in i deras musik. Det suggestiva i deras ljudbild leker alltid med tanken att något väntar på en i slutet av tunneln, oavsett hur lång och mörk den är. Så om du inte har lyssnat in dig på Iceage än så är det hög tid nu, för detta är ett band som verkar bara bli bättre med tiden.

Plats nr 9: Kali Uchis – Isolation

Här har vi en debutant som heter duga. Den colombiansk-amerikanska sångerskan Kali är en tornado som rusar fram och lämnar dans, handklapp och glädje efter sig vart hon än hamnar. Det här är en sån ivrig debutant att hon har hittat sitt egna sound men vill ändå testa sig fram och se vilka fler genrer hon kan ta sig an, och lyckas då i sin iver att få allt hon berör att låta som guld. Detta har även gjort att andra sugs in i hennes glädje att skapa musik så hon har flera storslagna gästspel med på sin skiva som alla levererar på topp. Det är en sådan skiva som bara inte går att bli sur på då den skiner från alla håll och kanter. Så även om jag personligen föredrar när en skiva har en tydlig röd tråd som den följer både till text och musik så är det ändå befriande att upptäcka en artist som Kali som struntar fullständigt i sådant och istället bara gör musik som hon tycker om, oavsett vad för slags genre det är. Mer sånt till folket tycker jag ändå.

Plats nr 8: Beach House – 7

Den drömska popduon Beach House med Victoria Legrande och Alex Scally har varit ett återkommande band på min årslista. Detta blir nu fjärde gången som de dyker upp på listorna, så antingen är jag väldigt svag för deras musik eller så är de så himla bra helt enkelt. Troligtvis är det en mix av både och. Där deras förra album tog upp mörkare ämnen(den hette ju trots allt Depression Cherry, inte den gladaste titeln på en skiva) så har duon blivit lite mer äventyrliga i sin ljudbild den här gången. De lyckas få till en unik mix där ljudet låter smutsigare än vad det har gjort på flera år men ändå lyckas de behålla det storslagna som alltid har funnits i deras musik. Som att de har spelat in skivan i en sönderbombad kyrka, där hopp och förtvivlan blandas ihop och skapar något vackert & skört men lyckas ändå behålla känslan av episkhet. Beach House kan man alltid lita på att de skapar unik musik som är deras alldeles egna och lär fortsätta poppa upp på min årslista flera gånger till i framtiden.

Plats nr 7: Parquet Courts – Wide Awake!

Här har vi ett punkband som jag har följt aktivt i flera års tid men som aldrig nått hela vägen fram till mina topplistor. Vet inte riktigt varför, men på något sätt verkar det som att de hamnar precis utanför varje gång jag ska sammanfatta årslistan. I år får de dock äntligen sin revansch. Av de skivor som jag har lyssnat på så har just denna blivit min mellanskiva där den dras upp varje gång jag har tröttnat på en skiva och håller på att söka efter nästa. Just för att den på något sätt har lyckats smyga sig in och nästla sig fast i min hjärnbark så har den hängt kvar hela vägen fram till i mål. Då undrar jag just för mig själv varför det har blivit så? Det enkla svaret är nog helt enkelt: ren och skär spelglädje. Den här skivan gör mig alltid på så förbannat gott humör av sin ”no fucks given”-mentalitet. Det är ett punkband som flörtar friskt med andra genrer men lyckas ändå hela tiden göra sin egna grej hela vägen igenom. Lyssna själv på ”Almost Had to Start a Fight/In and Out of Patience”, ”Wide Awake” eller ”Total Football” och inte försöka fånle utav deras briljanta lekfullhet. I dare you.

Plats nr 6: Pusha T – DAYTONA

Det kom en ny trend inom hiphop som kändes som ett gensvar mot alla mastodontskivor som fortsatte att dyka upp. Helt plötsligt var det som att varenda skiva som släpptes inom genren klockade in på 25 minuter eller kortare, och av dessa skivor var det DAYTONA av Pusha T som sken starkast. Producerad av Kanye West så kryllar den av snygga beats, vassa twists i musiken och allting lyfter upp Pusha T:s rap till helt otroliga höjder. Trots sin korta tid så kryllar den av detaljer och med bara 7 låtar så får varje låt andas och står lika starka var för sig, trots att de kommer fram allra bäst som en helhet. Detta album visar återigen vad det är Kanye West är allra bäst på: beats. Det är som att lyssna på hans gamla skivor igen fast genom en ny röst, och lyckas få det bästa av både dåtid och nutids Kanye. Pusha T har redan på sin tredje skiva lyckas ändra hur ett rapalbum ska låta, och denna koncentrerade form där allt onödigt har kapats bort är jag definitivt öppen för att höra mer utav.

Emil Ackre

Redaktör och den som fick bollen i rullning när det gäller Spelmolnet. Älskar spel, musik, film och TV-serier och att upptäcka både nya och gamla pärlor oavsett mediet och att sedan få tipsa omvärlden om mina vackra fynd, hur obskyra de än är.

More Posts

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.