Årets Album 2017: Plats nr 2

Plats nr 20-16:

Nr 20: Rostam – Half-Light

Nr 19: Grizzly Bear – Painted Ruins

Nr 18: Broken Social Scene – Hug of Thunder

Nr 17: Sampha – Process

Nr 16: Anna of the North – Lovers

Plats nr 15-11:

Nr 15: Real Estate – In Mind

Nr 14: Future – HNDRXX

Nr 13: Joe Goddard – Electric Lines

Nr 12: Mac DeMarco – This Old Dog

Nr 11: Haim – Something To Tell You

Plats nr 10-6:

Nr 10: Kevin Morby – City Music

Nr 9: Destroyer – ken

Nr 8: Fleet Foxes – Crack-Up

Nr 7: Kendrick Lamar – DAMN.

Nr 6: The War On Drugs – A Deeper Understanding

Nr 5: Future Islands – The Far Field

Nr 4: dvsn – Morning After

Nr 3: The XX – I See You

img_2543.jpgPlats nr 2: Run The Jewels – Run The Jewels 3

Det här albumet släpptes sent 2016, 26 december för att vara exakt. Just då väntade jag ivrigt på att the XX skulle släppa sitt album så lyssna mycket på deras förra album då, men när jag väl gick ur min the XX-period gick den nästan sömlöst in i en total RTJ-period som tog betydligt längre tid att släppa taget om mig än vad the XX gjorde. Om the XX var en del av mitt dagliga liv var RTJ som en del av mig, som en tumör som tog över mer och mer av min kropp och sänkte ner mig i ett djupdyk av hiphop och RnB men som konstant gick tillbaka runt till RTJ så otroligt beroendeframkallande musik. Det finns en anledning varför Spotify visar att Run The Jewels är min mest spelade artist och av topp 5 låtar så var det fyra(!) stycken från just den skivan. Den enda som lyckades nästla sig in bland alla RTJ-låtarna var Future Islands, resten var uteslutande denna hiphop-duo.

Då är frågan: Vad är det som gör att jag var så beroende av deras musik? Svaret på detta kommer självklart för mig men ska försöka återförklara det med ett ord: allt. Beatet som de lyckas få till genom hela albumet som är som en adrenalininjektion direkt i hjärtat. Texterna som är så aggressiva och förbannade på världen och dess orättvisa. Gästartisterna som alla gör exemplariska inhopp. Sen är det framförallt den otroligt snygga produktionen. Lyssnandes på den första gången blev jag överrumplad över hur skivan kändes som att den körde över en med en nästan onaturlig urkraft. Jag funderade till en början vad det var som gjorde att det kändes som att man fick en knytnäve i ansiktet? Vad är det som skapar ett så otroligt bra flow?

Detta är allt tack vare produktionen, för när man lyssnar så märker man inte direkt att låtarna faktiskt sömlöst går in i varandra. Varje låt är så distinkt och unik men när man verkligen lyssnar in sig märker man hur de så perfekt för över en låt till en annan så när man lyssnar på skivan flyter den på och tar inte stopp förrän den har nått sitt slut. Det är som en anstormning av ord och mörka beats som aldrig ger en ens en sekund andrum, och till en början var det otroligt utmattande att lyssna på men jag märkte på mig själv hur jag konstant gick tillbaka till skivan, och när jag upptäckte mönstret var det kört för mig; jag kunde inte sluta lyssna på den. Den låg väldigt länge högst upp på min årslista och om det inte var för en viss artist som plocka den precis hade den fortfarande stått där med flaggan i topp.

Emil Ackre

Redaktör och den som fick bollen i rullning när det gäller Spelmolnet. Älskar spel, musik, film och TV-serier och att upptäcka både nya och gamla pärlor oavsett mediet och att sedan få tipsa omvärlden om mina vackra fynd, hur obskyra de än är.

More Posts

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.