Årets Album 2017: Plats 10-6

Plats nr 20-16:

Nr 20: Rostam – Half-Light

Nr 19: Grizzly Bear – Painted Ruins

Nr 18: Broken Social Scene – Hug of Thunder

Nr 17: Sampha – Process

Nr 16: Anna of the North – Lovers

Plats nr 15-11:

Nr 15: Real Estate – In Mind

Nr 14: Future – HNDRXX

Nr 13: Joe Goddard – Electric Lines

Nr 12: Mac DeMarco – This Old Dog

Nr 11: Haim – Something To Tell You

img_2534.jpgPlats nr 10: Kevin Morby – City Music

Kevin Morby kom med för första gången på min lista redan förra året, så han är en effektiv musikskapare kan man lugnt säga. Jag var redan förtjust i hans förra album och mörkheten som låg över den, men årets upplaga av Kevin Morby bjuder på en mer upplyftande själ och att han tar stor inspiration från New York och musikerna som kom därifrån hörs tydligt och märks även i titeln på hans skiva: City Music. När förra skivan låg och ruvade mer åt folk/country-hållet tar den här ett mer tydligt avstamp i rockens historia, och då kan man finna inspiration från 70-, 80- & 90-talet, allt paketerat i ett snyggt och stilsamt paket på City Music. Som en extra krydda så är han riktigt bra live med.

img_2535.jpgPlats nr 9: Destroyer – ken

Destroyer, eller Dan Bejar som är hans riktiga namn, har skapat musik i herrans massa år. Sen 1995 faktiskt, och skivan ”ken” blir hans tolfte verk på hans meritlista. Personligen hoppade jag på Destroyer-tåget först med förra plattan ”Poison Season” som jag tyckte var en klart trevlig upplevelse men fann sig själv precis utanför min topplista 2015. Den här dock slog över mig som en ångvält när jag hörde den första gången då han tar tydlig inspiration från 80-talets brittiska band när Thatcher-eran härjade som mest. Han har till och med själv sagt att den här skivan är inspirerad från just den eran och hur folket från de brittiska öarna kände sig då. Den bjuder på blåsinstrument, sliriga gitarrer, sensuella syntar och en ekivok överton på hela skivan som drar in mig om och om igen. På grund av att temat bjuder på så kalla toner verkar han försöka desperat att värma upp det med musiken, och han lyckas otroligt väl.

img_2536.jpgPlats nr 8: Fleet Foxes – Crack-Up

Fleet Foxes har jag alltid kopplat med melodiösa toner där det sjungs i vackra harmonier. Så gissa min förvåning när de börjar släppa på detta i deras senaste album för att mer fokusera på Robin Pecknold’s stämma där de andra nu mer backar upp den istället för att sjunga med den. Det ger en klar kontrast från tidigare verk och till en början hade jag svårt för det men efter några lyssningar vek jag mig som ett korthus. Den här skivan leker de ännu mer med ljudbilden än tidigare och får en helt annan bredd till musiken som är väldigt tilltalande. De har även byggt ut sina låtar ännu mera där de kan trycka in två eller till och med tre låtar in i samma låt där den går ut och in mellan tempoväxlingar och toner så hela skivan får en uråldrig känsla till sig, som att den har funnits för evigt trots att den släpptes i år. Crack-Up är deras mest spännande verk de har gjort hittills och visar på en upptäckarlusta få band kan mäta sig med.

img_2537.jpgPlats nr 7: Kendrick Lamar – DAMN.

Varje gång jag har börjat lyssna på Kendrick Lamar’s skivor har de alltid fastnat lite försent. Jag lyssnar igenom dem och tänker ”jo den är nice men inte riktigt för mig” och sen året efter den har släppts är jag helt såld på skivan. Med detta i åtanke tänkte jag att nu ska jag banne mig lyssna in mig på DAMN. och ge den en ärlig chans. Samma sak hände: den gick inte igenom först, så jag sluta lyssna på den. Sen när det var dags att lyssna igenom årets skivor inför årslistan klicka den exakt som de förra skivorna och jag var helt såld. Jag vet inte om den är hans bästa skiva då han har en otroligt hög lägsta standard, men låtarna står otroligt starka var för sig där den förra skivan var mer ett konceptalbum där de var beroende av varandra. Här kan man dra igång vilken låt som helst och bli såld direkt, där den högsta toppen nås när HUMBLE. dundrar in och kör över en totalt. Jag är personligen väldigt glad att jag gav honom en andra chans.

img_2539.jpgPlats nr 6: The War On Drugs – A Deeper Understanding

Att komma tillbaka från den fantastiska ”Lost in the Dream” är ingen liten sak. Den skivan blev unisont hyllad och tog bronsplats 2014 på min lista. Det var en återblick genom rockhistorien som alla verkade törsta efter. Så när det är då dags för uppföljaren som alla ivrigt väntar på, vad gör man då? Jo man gör allting större. Låtarna är längre, arrangemangen är maffigare och skivan får en larger-than-life känsla som den mer än väl anammar. Det är just dock för skivans längd som gjort att jag inte tagit emot den riktigt lika väl som den förra och valt att hoppa in på snabbare skivor med kortare låtar oftare, men varje gång som jag sätter igång den smälter jag som smör i solsken för hur snygg och episk skivan är. Så även om den inte nådde samma plats som förra så låt det inte skrämma er: den här skivan är lika överjävligt bra som Lost in the Dream, bara en matigare upplevelse som kräver lite mer tid att smälta.

Plats nr 5-1 kommer att släppas 20-24/12 med en skiva varje dag för en lite matigare text, så se framemot det!

Emil Ackre

Redaktör och den som fick bollen i rullning när det gäller Spelmolnet. Älskar spel, musik, film och TV-serier och att upptäcka både nya och gamla pärlor oavsett mediet och att sedan få tipsa omvärlden om mina vackra fynd, hur obskyra de än är.

More Posts

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.