Dragon Age: The Stolen Throne

Dragon-age-stolen-throne-wallpaper_versionDå var första viktiga klivet taget in i Dragon Age-poolen som jag nämnde i mitt förra inlägg, och oj ett sånt kliv det var! Om det är någonstans man bör börja så är det verkligen i The Stolen Throne, den första boken som berättar om viktiga händelser 30 år innan första spelet tar vid. Ferelden har blivit ockuperat av det gränsande Orlesian Empire och deras härskare har satt en av sina egna, kung Meghren, på tronen.

Vi får följa prins Maric som är den rättmätige kungen i Ferelden som Dragon Age utspelar sig i. Det börjar helt klart problematiskt för honom då direkt från första sidan börjar det med att han får se sin mor dö, drottning Moira(The Rebel Queen kallas hon i folkmun i Ferelden), framför sina ögon och flyr för glatta livet. Det är usurpatorn Meghren(troninkräktare för er som inte är Game of Thrones-frälsta) som genom vidriga knep vänder några av hennes egna till att mörda henne i kallt blod.

Maric, som nu är ensam om att ha rätt till tronen, är på flykt och måste genom list, skicklighet och en rejäl nypa tur finna tillbaka till sina rebellarméer för att kunna leda dem till vinst. Det är här som Loghain snubblar in i bilden då han räddar Maric’s skinn när han flyr från usurpatorns soldater som man stöter på i första sidan. Loghain är sonen av ledaren för en rövartrupp som har blivit tvingade sin plats i livet på grund av Meghren och hans oortodoxa sätt att leda sitt rike. Detta blir ett tema genom hela boken faktiskt: Meghren är ondskan själv, han bryr sig bara om sitt egna skinn och minsta nyck han faller in för beordrar han på spurt utan att skänka det en andra tanke. Även Rowan, som är dotter till ledaren av rebellarmén som ska hjälpa Maric tillbaka till makten, är en viktig karaktär i berättelsen och en personlig favorit med sitt jävlaranamma och stolthet.

Boken i sig bjuder på en rejäl dos äventyr och det är fart och fläkt från första till sista sidan. Visst är det andningspauser där man går djupare in på karaktärerna, men varje kapitel för ändå med sig något som hela tiden för storyn framåt och gör den till en riktig bladvändare. Det är överlevnad i mörka skogar, sökande genom djupa grottor och episka bataljer som man får uppleva med Maric, Loghain & Rowan och det är väldigt svårt att slita sig från allt äventyr som sker i bokens innehåll. Våra hjältar åker på stryk, blir skadade men reser sig igen och känns hela tiden mänskliga och varma gentemot varandra och språket som sker dem emellan är broderligt och får en konstant att dra på smilgroparna.

Det som boken inte lyckas med lika bra är att den kan få en att känna sig lite vilsen emellanåt då det är flera karaktärer man följer. Framförallt när de stora bataljerna sker och boken skiftar vinkel på berättandet, då kan det ta en sida in innan man inser att det är inte ur samma karaktärs perspektiv man läser ifrån. En annan sak är usurpatorn Meghren som jag nämnde innan som är så ondskefull och avskyvärd att det blir klichéartat. Varje gång han dyker upp eller nämns så är det av någon vidrig anledning så det blir nästan att man himlar med ögonen över hur genomrutten han är.

Boken känns också lite hetsig och de ruschar fram genom händelserna emellanåt, vissa som de bara återspeglar med några kommentarer mellan karaktärer så man sitter där och undrar “har jag missat något?” Även när boken närmar sig sitt slut känner man att det finns alldeles för få sidor kvar för att de ska hinna berätta klart hela berättelsen, och väljer då ett väldigt krampaktigt sätt att avsluta det med att en karaktär som man sitter och har trott är död genom den största delen av boken helt plötsligt är vid liv och återberättar prins Maric’s bragder som man inte ens får uppleva. Lite väl snopet helt klart och väldigt abrupt avslutning på boken.

Fram till denna “tack och hej leverpastej”-avslutning så bjuds man dock på ett sjudundrans äventyr som gör en definitivt sugen på mer av vad Dragon Age-poolen kan bjuda på. Dialogen känns naturlig och hjärtlig, man bryr sig verkligen om karaktärerna. De twistar som kommer ser man visserligen komma då man får följa båda sidorna av stridigheterna men man sitter ändå som på nålar undrandes om de kommer undan med livet i behåll. Det är ett härligt äventyr och jag kan knappt bärga mig för att hoppa in i nästa bok och simma djupare ner i poolen.

4av5moln

Emil Ackre

Redaktör och den som fick bollen i rullning när det gäller Spelmolnet. Älskar spel, musik, film och TV-serier och att upptäcka både nya och gamla pärlor oavsett mediet och att sedan få tipsa omvärlden om mina vackra fynd, hur obskyra de än är.

More Posts

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *