Destiny har raderats

Guardians_2_destiny-mediaDet är sant. För många är det blasfemi men den 10:e februari satt jag med min PS4-kontroll i näven och tryckte på delete-knappen. Jag funderade länge och väl(ungefär fem minuter) om det var rätt val jag gjorde, men sanningen är att minneskapaciteten på en PS4-maskin är begränsad och jag var mer sugen på att testa andra spel än att låta Destiny samla virtuellt damm. Senast jag bootade upp det och spelade några timmar var när de hade Halloween-specialen, sen dess har det fått ligga i skymundan på min startskärm. Totalt har jag lagt nästan 23 timmar på det, vilket är en droppe i havet för många andra Destiny-spelare.

Anledningen varför jag slutade att spela är flera, men mest var det för att jag var klar med allt som gällde storyläge och DLC:ns storyläge. Det som väntade därefter var att ta sig an King’s Raid. Enda kruxet med det dock var att kunna genomföra King’s Raid på ett någorlunda framgångsrikt sätt behövde jag levla upp min “lightnivå” som styrs av hur bra min utrustning är, och det var med närmare hundra poäng. Då stod jag i det där vägskälet som antagligen flera har stått i och tänkte “ska jag kämpa mig igenom det där x antal timmar för att kunna njuta av något längre fram, eller ska jag lägga av och spela något annat?” Uppenbarligen valde jag det andra alternativet.

Här tog det helt enkelt stopp för mig, för även om det fanns flera strikes att genomföra och multiplayerläget The Crucible att nöta kände jag inte att detta lockade. Jag är först och främst en spelare som föredrar singleplayer. När jag spelade Borderlands 2 körde jag 98% av det ensamt då den gången jag faktiskt tog hjälp utifrån som ett “varför inte?” av nyfiken nyckfullhet sprang de ungefär runt som rabiata sextörstande hundar som söker efter löpande tikar efter de olika uppdragsobjektiven. De ville bara nå till slutmålet, totalt ignorerande den fyndiga dialogen och de färggranna miljöerna. Så direkt när uppdraget hade genomförts kicka jag dem båda och fortsatte gladeligen min väg allena.

Detta upplevde jag även i Destiny. När jag ville panga fiender löpte de andra före. När jag ville upptäcka bland skrymslen och vrår stod de redan öga mot öga mot slutbossen för just den striken. Efter ett tag började även jag följa deras mönster: löpa, skjut, löpa, skjut, löpa etcetera. Så fortsatte det och jag fann att den glädjen som jag först kände för spelet och dess värld började snabbt gå över till att få en direkt yrkesmässig relation mot det. Det gick mer från att vara skoj till att bara kännas som ett jobb. I det här fallet kunde jag heller inte undvika att spela med andra då varje gång man gick in i en strike blev man påtvunget sammansatt med folk jag inte ville spela med.

Så till slut fick jag nog. Glädjen till spel höll på att försvinna, och jag ville desperat hitta tillbaka till den då jag ändå var en stolt ägare av en ny PS4:a. Så jag lämnade skeppet som kallas Destiny. Valet gjordes ännu lättare när Bungie själva basunera ut att det inte kommer komma någon större uppdatering till Destiny på ett himla bra tag. Jag kände att jag hade fått ut det jag ville från spelet, och även om det finns massor kvar att göra innebär det att jag måste beblanda mig med andra mindre likasinnade spelare som endast spelar för att komma upp till nästa lightnivå. Vem vet, kanske kommer jag hitta tillbaka till Destiny någon gång i framtiden? Tills dess får de gärna behålla sitt kära Destiny för sig själva, eller för att dra en gammal klyscha: “It’s not you, it’s me.” Under tiden finner jag nya upptäckter och äventyr i andra spel och får om och om igen känna en av de allra bästa sorternas glädje som tyvärr helt gick förbi mig i Destiny: den sanna spelglädjen.

Emil Ackre

Redaktör och den som fick bollen i rullning när det gäller Spelmolnet. Älskar spel, musik, film och TV-serier och att upptäcka både nya och gamla pärlor oavsett mediet och att sedan få tipsa omvärlden om mina vackra fynd, hur obskyra de än är.

More Posts

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *