Recension: Rise of the Tomb Raider

ÄNTLIGEN har jag fått spela spelet jag har väntat på sen Square Enix och Crystal Dynamics annonsera det på Microsofts E3 konferens för ett och ett halvt år sedan. En av mina favoritkaraktärer Lara Croft är tillbaka med ett nytt äventyr fullt av häftiga miljöer och brutala dödsscener! Jag har åkt ända till STOCKHOLM för att ta mig an Rise of the Tomb Raider, så känn ingen press, Lara.

 ROTTR4

 

Rise of the Tomb Raider kastar direkt in mig i ett vackert, men naturligtvis livsfarligt snölandskap uppe bland bergen i Sibirien. Lara Croft har fått mersmak av äventyr efter det första spelet, och efter att ha sett saker som har fått tidningarna hemma i London att kalla henne lika tokig som sin pappa ger hon sig ut på jakt efter odödlighet. Odödlighet, något som just hennes pappa också var på jakt efter innan han dog, och mer specifikt The Divine Soruce.

Spelet ger dig en snabb introduktion till hur man klättrar på väggar och flyttar sig mellan dem, allt medan en lavin stormar mot dig. På något vänster hamnar du tillslut på fast mark, och med snö upp till knäna och bitande kyla måste du hitta resurser till att tända din lilla lägereld och skapa ett vindskydd. Tur är i alla fall att Lara har valt dunjackan (men fear not, du får möjlighet att byta senare i spelet) för den här expeditionen och inte ett linne som i föregående äventyr. Som i rebooten kan man jaga djur för att skrapa ihop salvage till att förbättra sina vapen, men som är nytt i Rise är att man även kan plocka grenar, fjädrar, svampar m.m. för att exempelvis tillverka nya pilar.

 

RISEoftheTOMBRAIDER

 

Det är dock inte bara hjortar, vargar och björnar som rör sig i skogen. Trinity är den mystiska organisationen som också är ute efter The Divine Source, av helt andra orsaker än Laras, och hela spelet blir en kamp om att hitta reliken innan den andra. Spelet ger dig möjlighet att själv välja hur du skulle vilja gå till attack när det gäller fienden. Antingen smyga runt i buskage eller hoppa mellan träden och vänta på rätt tillfälle för att plocka männen (yes, bara göbbar jobbar som inhyrda legosoldater tydligen) en och en. Du kan också med hjälp av gamla burkar och flaskor göra egentillverkade bomber och Molotov cocktails att kasta på dina fiender. Sen finns ju naturligtvis det gamla hederliga ”springa rakt in och kriga sig igenom med sina skjutvapen” eller helt enkelt undvika ond bråd död helt och hållet, vilket jag tycker gör striderna betydligt intressantare och inte lika linjära som det ofta kan bli när man spelar den här typen av spel.

 

tomb2

 

Det är vissa situationer i spelet som dessvärre kräver Lara att döda, bland annat i en scen där man ska simma mellan isvakar och sen dränka legosoldaterna en efter en till dem är så pass få kvar att du kan ta dig upp ur det iskalla vattnet och smyga dig på dem, och först när alla är brutalt super döda så kan du gå vidare i spelet. Men trots detta flyter spelet på väldigt bra, förutom närstrider när kameravinkeln kan bli helt cray och fastnar bakom ett träd eller något som hamnar i vägen. Att döda den himla björnen för att gå igenom dennes grotta var nog det värsta jag fått göra i spelet. Jag är ganska säker på att Rebecca sitter och skrattar åt mig när jag skriker åt tvn och bara springer runt och trycker sönder hoppknappen för att björnen inte ska slita mig i stycken, medan jag samtidigt försöker sikta med pilbågen. Nästa björn jag träffade på förintade jag med explosiva pilar för att slippa stressen och de mäckiga kameravinklarna.

En bit in i spelet möter Lara den lokala befolkningen som bor uppe bland bergen, och deras ledare Jacob, en man hon träffar i efter en kort visit i fångenskap. Trots nya orsaker att inte lita på någon väljer Lara att hjälpa Jacob, och i gengäld får hon information om reliken vi är ute efter.

Allteftersom spelet fortgår så får Lara nya vapen och förbättringar att låsa upp, så väl som nya outfits du kan byta mellan, och med all ny utrustning kan du ta dig in i nya grottor och gravar, som det finns väldigt gott om i det här spelet. Crystal Dynamics har också valt att strunta i multiplayer mode i det här spelet, till min stora glädje, och istället lagt till sidouppdrag du kan ta dig an om du inte vill fortsätta med huvudstoryn direkt. Gravarna är fulla av roliga (och ibland irriterande) pussel som är utmärkta tidsfördriv. Det finns så mycket att göra i det här spelet att jag fick flera gånger tillrättavisa mig själv att fortsätta med storyn istället för att leta upp den där kryptan som är jättenära OH det ligger en survival cache på vägen dit OCH ett dokument det ska jag ju ha när jag ändå håller på… Det blir inte bättre av alla otroliga vyer som får mig att tappa andan och förvånas över hur ett himla tv-spel kan se så vackert ut.

 

 

Jag hade kunnat säga att Lara är flawless och precis som jag alltid har tänk mig henne från det senaste spelet, med en stark personlighet och ett mer verklighetstroget utseende än någonsin. MEN! Trots att hennes hår (och ingen annans) är som taget ur en schamporeklam och faller med lätthet över axlarna, så är det EN liten slinga som ska envist ligga över ögat och vill inte alls flytta på sig. Men det är ju naturligtvis bara en småsak som jag måste störa mig på. En annan sak jag som UX/UI nörd vill jag anmärka lite på menyerna. De är smart utformade och betydligt bättre än i rebooten, men texten är så pluttig. till 90% av tiden jag spelade igenom Rise satt jag kanske en meter från en 32″ tv, och fick ändå luta mig fram för att kunna läsa vad uppgraderingen gjorde. Detta är ju något som alltid är knepigt om det är mycket text och lite yta, men tycker ändå att det är värt att nämna som en dålig grej i spelet, då jag inte har så mycket kasst att säga om det.

Storyn är väldigt välskriven, antagonisten är minst lika intressant som vår huvudperson och man får ständigt svar på frågorna som dyker upp. Banorna är smart utformade på så sätt att man går lite som i en cirkel och kommer tillbaka till utgångspunkten ett par gånger innan man går vidare till nästa stora del i spelet. Det är fyllt till brädden av saker att hitta, kryptor och gravar att utforska, utmaningarna att ta sig an, sidouppdrag att utföra, nya språk att lära sig, allt man kan önska sig av ett äventyrsspel. Kanske var lite besviken över slutet men det är okej tror jag, för jag fick i alla fall en liten cliffhanger att fundera över de närmsta 3-4 åren.

5av5moln

Sara Eknander

Skribent och den grafiska formgivaren här på molnet. Spelar mest Xbox 360 och Nintendo 3DS, men kan hända att det blir en och annan timme framför datorn eller mobilen.

More Posts

Follow Me:
Twitter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *