Limbo – Döden är ens närmsta vän

limbo2Limbo. När jag tänker på ordet “limbo” får jag upp Dante Alighieris version av limbo från Den Gudomliga Komedin. Eller ja, egentligen inte då jag inte har läst den utan mer andras versioner och varianter av hans ursprungliga version av limbo. Det är föräldralösa barn som har fastnat här och det är ett evigt mörker som väntar när man äntrar det. Det finns versioner jag har uppskattat och versioner som jag ryggat bakåt åt men om det är ändå en version som känns närmast originalets sanna vision kan det vara just spelet Limbo från danska Playdead.

Grundstoryn i spelet är oerhört simpel och nämns faktiskt endast när man köper det. Ens syster har gått förlorad i Limbo, man går in för att rädda henne. Inom spelet nämns inte ens detta utan allt börjar med att man vaknar upp och börjar, enligt 2D-plattformens gyllene regel, röra sig höger. När man väl känner sig bekväm med hela “röra sig höger”-grunden kommer man stöta på en hel hop av pussel och problem som ingen av dem är omöjliga men alla är extremt dödliga.

Man kommer att dö i Limbo, och man kommer att dö ofta. Pojken i spelet rör sig i rätt maklig takt och bara det gör att man kommer att gå i en tidig grav konstant. Man märker efter ett tag att han hinner inte ta sig riktigt så långt som man önska att han gjorde. Efter ett tag inser man dock att döden, som man trodde var ens värsta fiende, är egentligen ens närmsta vän. Man tyr sig till döden då man vet att den är en konstant faktor och att man kommer inte lösa pusslet utan den.

limbo1När man springer fram i lugna ro och så chop klyvs man i två delar av en björnfälla. Man kämpar sig upp för en backe och splat är man överkörd av en stenbumling. Man ställer sig på en knapp för att ta sig vidare och splash är man i tjugo söndertrasade delar av en sågklinga. Dock efter den första förödande upplevelsen med de livshotande fällorna som väntar i oro i varje bildruta av spelet vänder man dessa fällor till ens fördel. Björnfällan sätter stopp på en annan fiende i din väg. Stenbumlingen hjälper dig att ta dig till nya okända platser. Sågklingan öppnar upp en blockad som innan var omöjlig att korsa över. Döden visar då vägen och hjälper en när man först trodde att den stjälper en.

Det som man tar till sig allra mest i spelet är den fantastiska designen i det. Att endast använda sig av svart, vitt och nyanser av grått och ändå få en värld att kännas så levande är ett makalöst jobb. Skogar, byggnader och industrilokaler känns alla som en förvriden version av våran värld där det i vår värld hade känts normala och säkra blir här kusliga och dödliga. Allt som du behöver för att ta dig vidare ligger dock i världen som du rör dig i så direkt när det tar stopp och man vet inte var man ska ta vägen räcker det att fokusera på miljön omkring dig så finner du att svaret var framför dig hela tiden.

Så ja, jag blev förälskad i Limbos dystra värld. Att finna döden som ens närmsta vän i resan mot Limbons allra innersta kärna var något befriande över det. Där andra spel lägger upp att döden är ett misslyckande och nederlag så vänder Limbo på det och visar att döden är i själva verket oundviklig. Det gäller bara att acceptera den och göra det bästa av situationen. Så låt dig sugas in av Limbos mörka men förtjusande stämning och ta dig an de finurliga och fiffiga problemen på dess väg. Vem vet, kanske även du kommer att finna döden som din närmsta vän?

4av5moln

Emil Ackre

Redaktör och den som fick bollen i rullning när det gäller Spelmolnet. Älskar spel, musik, film och TV-serier och att upptäcka både nya och gamla pärlor oavsett mediet och att sedan få tipsa omvärlden om mina vackra fynd, hur obskyra de än är.

More Posts

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *