Ett år i det japanska träsket

JRPG

I snart ett års tid har jag badat i det japanska rollspels träsket och… jag älskar det! Man skulle kunna tro att jag skulle ha tröttnat vid det här laget, då jag mer eller mindre bara spelat JRPGs i snart ett år. Visserligen har jag ju spelat andra spel, men jag har oftast prioriterat att spela JRPGs. I början av året så skrev jag om mina erfarenheter och framtida planer i det omtalade träsket. Nu tänkte jag skriva av mig lite mer om vad jag har spelat och vad som står på tur. En del av spelen jag skrev om i mina tidigare inlägg har jag faktiskt hunnit spela.

Vi kan börja med Ni no Kuni Wrath of the White Witch, ett spel som tyvärr inte var så super populärt bland mina vänner och bekanta, dock så sålde spelet bra och fick en väldigt dedikerad fanbase. Jag tillhör den gruppen som älskar avgudar spelet, och jag skulle kunna skriva onyttigt mycket om det, men jag ska hålla mig kort (Om du undrar så, köpte jag Wizard’s Edition). Personligen så har jag inga klagomål med spelet, okej det är inte perfekt.. Slutet kunde ha gjorts bättre och dina datorstyrda kompanjoner kan göra otroligt IQ befriade beslut, men det tar inte ifrån vad jag tycker om spelet i sin helhet. Många hade problem med stridssystemet, vilket är en blandning av realtime samtidigt som du väljer kommandon från menyer. Själv tycker jag det är riktigt underhållande då du måste vara uppmärksam hela tiden. Exaklt så här vill jag att ett Pokémon spel till Wii U ska spelas! Stort plus till den grafiska designen som är gjord av Studio Ghibli, men spelets absolut bästa egenskap (kan man säga så?) är definitivt musiken. Musiken i Ni no Kuni är förmodligen den absolut bästa enligt min ringa mening från denna generation, gör er själva en tjänst, gå in på youtube och lyssna på Ni no Kuni’s soundtrack. Jag hoppas innerligt på att Level 5 gör en spirituel fortsättning till detta underbara spel.

ni-no-kuni

Nästa spel jag gav mig in på var Persona 4 Golden. Det här är ett spel jag har så svårt att beskriva med ord, vill bara skrika som en liten flicka och göra udda ljudeffekter av glädje så fort jag hör någon säga Persona 4 (Golden). Det här spelet är så nära perfektion som ett spel kan komma enligt mig, och det ligger tveklöst på min topplista av mina absoluta favoritspel någonsin. Känner hur jag måste hålla mig själv tillbaks ifrån att skriva en bibel-lång text om spelet. Så jag tänker inte ens skriva något mer om det, utan tänker bara säga så här: Äger du en PSVita? Om ”Ja”, så KÖP PERSONA 4 GOLDEN! Om ”Nej”, så köp en PSVita och PERSONA 4 GOLDEN!..

Ta det lugnt Marcus gå och ta en bensträckare och en nypa frisk luft.
*Tar en paus*

Tales serien skrev jag lite om i de tidigare inläggen, där jag nämnde Graces f, Vesperia och Xillia. Nu är det faktiskt så att jag har alla tre spelen i min ägo. Jag köpte Graces f inte långt efter att inläggen skrevs, men det tog mig ett bra tag innan jag vart klar med det (Persona 4 Golden kom emellan). Till slut vart jag iaf klar med spelet, ja main storyn iaf. Graces f har riktigt bra story och karaktärer, dock lite obalanserat svårt stundtals, men hey det är många JRPGs har jag märkt. Som ett stort anime-fan så älskar jag när storys kretsar kring ”friendship overcomes all evil!”, vilket Graces f gjorde utmärkt. Tydligen så kretsar alla spel i Tales serien kring vänskapstemat. Graces f var det första spelet ur Tales serien jag spelade och jag gillade det, så att jag skulle ha Xillia var det ingen tvekan om. Några dagar innan Xillia skulle släppas så insåg jag att jag fortfarande hade kvar epilogen (Lineage & Legacies) i Graces f att spela igenom. Lineage & Legacies fanns inte med i Wii versionen utan är exklusiv till PS3 versionen, och den startar precis där main storyn tog slut. Jag tänker inte säga så mycket mer då jag inte vill spoila något, men Lineage & Legacies som var på ca 10-13h, och det fick mig att gilla Graces f mer än vad jag redan gjorde.

gracesf

Förövrigt så klarade jag ut Lineage & Legacies dagen innan Xillia kom ut, så jag var verkligen uppvärmd inför nästa del i Tales serien. Måste säga att jag tyvärr blev smått besviken på Xillia. När det kommer till story och karaktärerna så var det inte riktigt lika bra som Graces f, dock var själva stridssystemet och gameplayn i överlag mycket bättre (enligt mig). Xillia är inte ett dåligt spel på något sätt, men det levde helt enkelt inte upp till min hype jag hade för det. Tyckte storyn var riktigt seg bitvis så jag nästan tappade lusten, men jag tvingade mig själv igenom de långsamma delarna (som kanske bara var 2-3h) för att jag ville ju trots allt avsluta det. Och oboy (ett uttryck som inte används sedan slutet på 90-talet) är jag glad att jag gjorde det, för helt plötsligt efter ca 2/3 av spelet så fick storyn sig ett jävla ryck och fängslade mig totalt. Karaktärerna är fortfarande väldigt stereotypsika och de engelska rösterna är lite blandat; några är bra och andra är.. mindre bra så att säga. Men när jag väl vart klar med Xillia så kunde jag inte låtabli att känna en hype smyga sig fram, jag ville redan återbesöka denna värld som Xillia har skapat och se vad som händer i framtiden med karaktärerna och världen i sig.

Så jag är helt klart pepp inför Xillia 2 som ska utspela sig ett år efter Xillia, vi kommer även få stöta på alla huvudkaraktärerna ur Xillia i del 2, samt några nya. Man kan lugnt säga att jag har gått och blivit förälskad i Tales serien, och med både Xillia 2 och Symphonia ”HD Collection” på ingång så kan jag inte vara något annat än nöjd, jag hittade verkligen den här franchisen i rätt tidpunkt. Nu i höstas så började jag plugga Japanska på Stockholms Universitet, i hopp om att lära mig japanska så pass bra så jag kan börja importera spel, då det finns så otroligt många JRPGs som aldrig kommer till EU eller USA. Som en morot för att jag inte ska ge upp hoppet då studierna är ganska utmanande, så importerade jag hem ett exemplar av Tales of Vesperia till PS3an. Som jag nämnt vid flera tillfällen så släpptes Vesperia till PS3 endast i Japan, det kom däremot till 360 här i väst, men jag äger ingen 360 (längre). Så mitt japanska exemplar kommer få stå i min spelhylla och sukta mig ett bra tag, tills jag är skillad nog i det japanska språket.

Det sista JRPG spelet jag har hunnit klarat ut är första spelet ur Ys serien. Jag köpte det under Steams sommarrea, då man fick med del 1 & 2 i den nyaste och mest upphottade versionen av spelet: Ys I & II Chronicles Plus. Ys spelen är väldigt oldschool och kom först ut till såna där uråldiga PCs (NEC PC-8801) 1987. Där efter har spelet sedan släpps och portats om så många gånger att wikipedia knappt har koll. Ys är inte riktigt som vanliga JRPGs utan spelas mer som de gamla klassiska Zelda spelen. Så egentligen är det mer av ett Action-RPG men vill skriva lite om det trots allt. Ys I är inte alls speciellt långt ca 7 timmar. Det var väldigt mysigt att spela ett sådant klassiskt spel, mycket dialoger, charmig 16-bitish grafik, simpel och underhållande story. Jag gillade det skarpt, tanken är att jag ska ge mig på Ys II här näst. Många av de som spelat något Ys spel tar alltid upp hur makalöst bra musiken är. Redan 1987 när spelet släpptes var musiken strålande, och nu med nya versioner och portningar så har musiken blivit ännu bättre. Efter jag vart klar med Ys I så har jag vid flera tillfällen bara startat upp spelet för att lyssna på musiken eller gått in på youtube och lyssnat där om jag har varit lat. Rekommenderar er som gillar spel av den gamla sorten att kolla upp Ys I & II Chronicles Plus.

YsI

Det var de JRPG spelen jag har hunnit varva sedan mina äldre inlägg om JRPG träsket. Jag inser nu att detta vart långt som satan (som vanligt när jag skriver). Så jag kommer göra en till inlägg där jag tar upp hur mitt framtida JRPG spelande kommer se ut och vad jag ser fram emot. Räkna med ett minst lika långt inlägg om det. *förlåt på förhand*. Tack för att du tog dig tiden att läsa!

Puss & Kram!
/Marcus

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.