BioShock Infinite – Recension

Denna text skriver jag bara minuter efter att ha klarat ut BioShock Infinite. Ett spel som helt knockar mig, får mig att rysa, får mig att tänka. För det ska sägas direkt, BioShock Infinite är inte bara redan årets bästa spel, utan det är rent ut sagt bland det bästa jag personligen upplevt inom tv-spel.

bioshock

Det är ett helt sinnessjukt perfekt spel, på alla aspekter. En story där inget lämnas åt slumpen, och där slutet faktiskt levererar. Ett spel där detaljrikedomen i allt är helt oslagbar. Inget spel kommer ens nära denna detaljrikedom. Columbia är inte bara en tom kuliss som många spel nöjer sig med, utan det är en stad som är fylld med liv, dialoger, och hjärta. Vart man än kollar så ser man ett par föra en diskussion, för att sen se barn leka, och faktiskt variera sina animationer om man väljer att kolla länge nog. Sen arkitekturen, designen på staden och hela upplägget med Sky-hooks gör att man faktiskt kan se hur denna bisarra stad skulle hypotetiskt kunna fungera. Det känns på något konstigt sätt trovärdigt, på samma sätt som Rapture kändes trovärdigt, för att samtidigt vara helt ologiskt.

lizbook_ONLINE

Men BioShock Infinite är ju också ett spel, och gameplayet är inte alls något nytt för den som kört de tidigare BioShock. Vigors funkar exakt som Plasmider gjorde i de tidigare spelen, och har precis som Plasmiderna en briljant liten träningsfilm som förklarar egenskapen i den Vigor man precis lärt sig. Man har också vapen, och kan dual-wielda som i BioShock 2. Actionen är så rolig, och kreativ, och lyckas trots de familjära egenskaperna kännas fräsch, och detta är tack vare en enda grej: Sky-hooks. Detta underbara verktyg som tillåter en att åka längs sky-lines och som dessutom funkar helt felfritt. Förutom att dessa ger en vertikal aspekt till konfrontationerna som inte alls fanns i de tidigare spelen, ger det också en barnslig effekt av njutande när man svävar fram på bergochdalbane liknande sky-lines som spelaren den där pilliga känslan i magen som bara en bergochdalbana kan ge.

tcvista_ONLINE

Röstskådespeleriet går inte att klaga på, där Elizabeths röst görs av Courtnee Draper är den bästa rösten i spelet. När jag ändå är inne på Elizabeth så måste jag bara kommentera hennes AI. Jag har i otaliga intervjuer hört Ken Levine säga att hennes AI var smått omöjlig att få bra, då den kraschade och var allmänt ostabil ett bra tag. I efterhand så är jag så glad att de inte gav upp, då detta är den enskilt bästa AI-kompanjonen jag någonsin haft det digitala nöjet att vara med. Aldrig är hon i vägen, aldrig känner man att man måste skydda henne likt många andra spel med en datorstyrd kompanjon. Elizabeth kan mer än väl ta hand om sig själv, samtidigt som hon ger mig liv, ammunition, salt (som fyller på ens Vigors) och pengar. Hon är kort sagt en dröm att ha med under spelets gång. Det som gör Elizabeth så bra är hur hon är skriven. Man bryr sig om henne, och hennes växt genom spelet är så imponerande, mera så än det tekniska. Elizabeth är nog den enskilt största bedriften i spelet, både tekniskt men framförallt hennes design, mänsklighet och mognad.

Oct22-Screen04-Web

Det visuella i spelet är också ett mästerverk. Jag gör på PC, och det tekniska är visserligen inte alls i närheten av Crysis 3, men det är designen som gör spelet så bra. För är det något Irrational Games kan så är det design. Rapture var en helt sagolik plats, men jag måste faktiskt säga att Columbia är bättre. Hur designerna hos Irrational tänkte när de designade Columbia har jag ingen aning om, men när jag kommer längre och längre in i staden så kan jag inte sluta att häpnas av alla detaljer. Affärer, arkitetkuren, stranden och nöjesfältet ja allt är så genomtänkt att det inte finns någon motsvarighet i spelvärlden. Som jag skrev tidigare så är detta verkligen en spelvärld, men extra betoning på värld. Man ser hur man skulle kunna leva här.

13

Under min genomspelning av BioShock Infinite njuter jag, som jag knappt njutit av något annat spel. Jag mår bra när jag spelar det, och mycket av det är tack vare spelets tempo som är helt perfekt balanserat, bortsett från slutet där det blir lite för mycket konfrontationer. Lika mycket tid ges till att bara gå runt och andas in atmosfären, till att möta alla spelets fiender.

När jag sen ser eftertexterna rulla, är jag fylld med en känsla som jag inte haft på ett bra tag. Jag bara sitter och tänker på det jag just upplevt i några minuter, och låter mina intryck smälta. Det enda negativa jag kommer på i efterhand är som sagt att det är lite för mycket fokus på konfrontationer med fiender mot slutet, som alla spel har nu för tiden, men det är tar inte bort från min åsikt. BioShock Infinite är så nära perfektion som man kan komma inom spel. Storyn, miljön, gameplay och sen slutet gör att helheten är så perfekt att jag inte kan göra annat än kapitulera. Ken Levine har med BioShock Infinite inte bara överträffat det redan oöverträffliga BioShock, han har påmint mig om varför jag älskar spel så mycket. Så älskar du spel lika mycket som jag gör tvingar jag dig att uppleva detta, för spel blir inte mycket bättre än såhär.

5av5moln

Highres_Screenshot_4

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.