DmC – Recension

dmc_devil_may_cry_by_softlady-d49nfrvJag vill öppna det här med att jag älskar Devil May Cry-serien. Jag har spelat alla spelen och anser mig själv väl insatt i kontrollerna, karaktärerna och upplägget för spelserien. Att se Capcom släppa iväg sin serie efter fyran tycker jag var ett moget val då även om fyran bjöd på enormt mycket underhållning och älskades av mig och flera andra så började serien stå och stampa på samma plats. Trean var ett enormt steg framåt för serien då de lyckades inte bara får ett otroligt djup med hela sex olika spelstilar att leka med utan även en handling som var vettig och gav ett djup till karaktärerna som annars är rätt platta och innehållslösa.

Fyran gav en ny karaktär huvudrollen, lekte med ett nytt stridssystem och gav oss gamla rävar ändå lite Dante att leka med emellanåt, men i verkligheten tog serien ett steg bakåt igen och en inspirerande handling byttes ut mot ett inspirerat yttre. Det var snyggt, snabbt och underhållande, men den distans som man hade känt i de två första spelen åt karaktärerna fanns där åter igen. Det var som ett Devil May Cry 1,5 HD-remix.

Så när Ninja Theory fick uppgiften var det på tiden, annars hade Devil May Cry 5 ramlat efter från rivalerna och hade säkert slängts in QTE-moment bara för att de västliga varianterna av Hack n Slash-genren har det. Nu väljer de en spelutvecklare som har grävt i Devil May Cry-djupet för att finna kärnan i stridssystemet men samtidigt lagt sin egen approach på hur man ska berätta en handling och känna något för karaktärerna, något som endast har gjorts ett försök till, och med ett fint resultat, i DMC-serien innan i förutnämnda trean. Hur har de då lyckats med slutresultatet? Jo, faktiskt riktigt bra!

DMC1Det viktigaste i DMC-serien är ju att stridssystemet ska fungera och Ninja Theory har tagit ett väldigt vågat beslut på det här: att försöka satsa på ett stridssystem som är djupt men ändå enkelt att komma in i. De har försökt att samla nybörjare och gamla rävar på samma ställe och gå arm i arm sjungandes kumbaya, och det är här som spelare som anser sig vara DMC-konnässörer har gått riktigt loss på. Det är för enkelt! Det finns ingen utmaning! Dante är ful etc. Klagomålen har varit många, men enligt mig, som själv är en konnässör av genren och DMC-serien, är grundlösa. Visst kanske det är lite för enkelt, men det är för att stridssystemet är så otroligt djupt.

Till skillnad från andra serier ger Ninja Theory ett stort kanvas med fler färger än en regnbåge att leka med för att slänga på den här kanvasen och skapa en stil som passar just för dig. Man brukar ju välja för det mesta det som fungerar bäst och gör mest skada, men Ninja Theory har uppenbarligen något emot detta sätt att tänka utan ger dig otroligt underhållande vapen att testa dig fram med och skapa en stil som passar just dig. Det är egentligen endast fem vapen man kan välja bland med tre skjutdon utöver det, men varje vapen är så unikt och sättet man skiftar mellan sitt änglavapen, demonvapen och huvudvapnet Rebellion endast med ett knapptryck på höger- och vänstertrigger är briljant.

Det gör att varje strid är fullständigt i din kontroll. Blanda detta med änglapiskan som drar dig till fienden och demonpiskan som drar fienden till dig finns det inte en strid som är inom ditt våld. Spelet blir enklare för att de ger dig material att ta dig an vilken situation som helst. Visst, fienderna som endast kan skadas av ett ängla- eller demonvapen är irriterande först, men efter man har mött dem några gånger märker man att även de går ihop i ens våldsopera. De är som skarvar på din kanvas men med rätt färg(vapen) som passar just dig lyckas man få ihop dem med resten av bilden. Enda som man kan se som minus på stridssystemet är att det inte har riktigt implementerats i bossfighterna.

DMC-LimboBossfighterna är alla riktigt snyggt gjorda och tillför storyn(vilket annars är ett problem i genren) och designen är fantastisk, dock så har man ett djupt stridssystem men det används knappt i själva striderna. Här blir det mer att undvika, slänga sig in och sen använda sig av en av piskorna. Enda gångerna som man får leka med stridssystemet under boss-strider är egentligen bara under första striden, resten är att man undviker tills man hittar en lucka, slänger sig in, hackar lite och sen ut igen. Helt enkelt en boss-strid ur den klassiska skolan som vi har sett hundratals gånger innan och som helt ärligt börjar kännas rätt tunt. Så om det är en av få saker de inte har lyckats leva upp till DMC-namnet är det just dessa strider som är vackra men ack så monotona.

Fast vad är det som Ninja Theory har lagt sin egna klick på DMC-serien? Förutom att få ihop en grymt häftigt stridssystem som ger en 100 procent kontroll har de visat vilka designfreaks de är. Designen i spelet är helt makalös och man dansar bokstavligen i Limbo, världen som striderna utspelar sig i. Limbo är för det mesta helt otroligt vackert och vanliga byggnader och gator bryter sig loss och förvrids till en helvetisk version av vår gråa trista värld. Detta har även gjort att röra sig i dessa miljöer ger en ständig osäkerhet över vad som ska hända härnäst då när man minst anar det kan världen dras ut, stängas ihop eller vridas upp och ner under tiden du rör dig i dem. Det gör att även under perioderna man inte är i strid sitter man ständigt på spänn och gör sig redo för vad som helst. Att en nattklubb sprängs upp i en surrealistisk drogstinnat kalejdoskop är bara ett fantastiskt exempel på Ninja Theorys galna hjärnor.

Sen har de till slut infört något i serien som är välbehövligt för inte bara Devil May Cry utan för genren som helhet: story. Med inspiration från det tredje DMC-spelet har de valt att ta an bröderna Dante och Vergils unika förhållande och bygga hela handlingen runt dem. Visst, deras kritik mot konsumtionssamhället är underhållande men är lite väl riktad mot Amerika, men det är att se dessa bröder lära känna varandra och deras förhållande mot varandra som egentligen har varit den ända story som har varit värd att följa i DMC-serien som byggde upp hela trean, och att se Ninja Theory bygga hela serien runtomkring dem är otroligt givande. Man får se hur olika de är mot varandra, vart de skiljer sig och deras interna fejder men även deras kärlek mot varandra, allting byggs upp här och i en eventuell tvåa lär det djupdykas rejält i deras förhållande. Det är skönt att se att de har valt rätt fokus på handlingen, och ger fram för allt mig som gammalt DMC-fan en nytt brinnande intresse för serien.

dmc2Så Ninja Theory har lyckats rejält med deras version av Devil May Cry. De minus som finns är att det är lite för enkelt, bossarna är snygga men ack så trista och att de borde verkligen ha mer än bara ett pussel i en förhoppningsvis framtida uppföljare, då pusslen är ändå en stor del av DMC. Förutom det är det riktigt läckert designat, grymt stridssystem och tar upp de delar av handlingen som är intressant i DMC-universumet och ger oss en handling som både är intressant och välgjord. Ninja Theory har skapat sitt bästa spel hittills och även om det inte ännu är det bästa DMC-spelet så har de lagt upp material och kreativitet nog för att lyckas skapa en riktigt häftig färd ner i DMC och Dantes värld. Jag ser en ljus framtid för slash em up-genren, och Dante är åter igen med på toppen av vågen.

4av5moln

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *