Det japanska rollspelsträsket – Del 1 av 4

JRPG

Under en längre tid har jag sjunkit sakta men säkert ner i detta träsk som är JRPGs (Japanese Role-Playing Games). Det är ett ytterst farligt träsk att hamna i, för när du väl sitter fast så kommer du förmodligen aldrig att komma loss. Även om du inte spelat något JRPG på länge så kommer det förr eller senare hitta tillbaka till dig, som en återkommande mardröm!… Fast på ett bra sätt.

Vad är det som drar en till att spela JRPGs? Är en fråga som har olika svar beroende på vem man frågar. Mitt svar lyder så här: ett JRPG tar otroligt långtid att klara ut jämfört med de vanligare typer av västerländska spel. Det kan ta allt från 40-100 timmar att klara ut ett JRPG. I och med att det är så lång så spenderar man mycket mer tid med karaktärerna och man bildar ett emotionellt band med dem.

Här kan man dra en parallell mellan JRPGs och manga/anime, om du exempelvis tittar på en anime som Naruto eller One Piece som är över 500 avsnitt långa. Det betyder att du har följt denna anime i X antal år, och när en karaktär dör så blir man ledsen för det känns som att man känner karaktären. Samma sak med JRPGs. Om en karaktär ur ett JRPG dör när du är 70 timmar in i spelet, och har följt denna karaktär från start. Så berör det dig ofantligt mycket mer än när en karaktär ur ett Call of Duty spel dör, då de spelen inte ens tar 6 timmar att klara av, hinner du inte ens få reda på vem karaktären är.

WSJA-characters-banner

Spelsättet i JRPGs är något jag är väldigt förtjust i. Det är oftast mycket siffror och föremål att hålla reda på, men det är en del av charmen. Spelen brukar även innehålla en hel del strategi, vilket ger en härlig utmaning då och då. Spelen har oftast en välberättat story som gör att du bryr dig om världen runt om kring och karaktärerna. Vad som har fått mig att gilla JRPGs är nog just på grund av anime. Det är en väldigt enkel “gateway-drug” för att hamna i det japanska rollspels träsket.

Ett JRPG spel som har varit en stor blinkade prick på min radar är Ni No Kuni: Wrath of the White Witch, som kommer ut om fyra dagar i skrivande stund (den 1a Februari). Jag har inte varit så här pepp för ett spel på jag-vet-inte-hur-länge. Faktum är att jag inte ens minns vilket spel det var som jag senast var i sådan extas för, som jag har varit de senaste veckorna för Ni No Kuni. Självklart var jag tvungen att boka Wizard’s Edition (namnet på spelets collector’s edition).

ninokuni

I detta inlägg ska jag försöka att inte rabbla på om Ni No Kuni utan, mer om hur jag hamnade i detta läskigt djupa och vackra träsk (låtsas som att träsk kan vara vackra). Mitt första möte med JRPG genren var med Pokémon Blue/Red till Game Boy. Jag fick spelet 1999 då jag var en liten pöjk på 7år. Jag minns det lika klart som om det vore igår, första kvällen/natten jag hade med spelet. Mina föräldrar tog mig och min kusin till Media Markt, för att handla ett Game Boy Color och ett Pokémon spel till. Jag vill minnas att enheten kostade runt 800kr och spelet runt 400kr, lite svårt att minnas priser från 14år tillbaka. När vi kom hem på kvällen från att ha handlat mig ett grönt Game Boy Color och Pokémon Red, så satte jag mig i min säng uppe på mitt rum, och började genast spela. Jag valde Bulbasaur, för att jag visste att det skulle ge mig ett stort övertag i de 2 första Gym-ledarna. Jag och min Bulbasaur grindade mot små hjälplösa Pidgeys och Rattatas hela natten och tröttnade aldrig, minns att klockan var 4 när jag väl stängde av.

Nu undrar du kanske varför jag grindade mot Pokémons man hittar redan i första gräsplätten utanför Pallet staden!? Jo, det ska jag tala om för dig.. Det är för att jag (och det här skäms jag lite för) aldrig kom förbi första staden. Då jag inte kunde läsa engelska (och uppenbarligen inte testade mig fram), så förstod jag inte att man skulle in till Mart och sedan tillbaka till Prof. Oak. Så jag kunde inte heller fånga några Pokémons, då Mart inte börjar sälja Pokébollar till dig förens du har gjort detta. Det enda jag annars minns från min första genomspelning av Pokémon Red var; att jag först lyckades ta mig till 1a gymmet med min Bulbasaur som var då i Lv 42. Som du kanske vet bör den redan varit en Venusaur vid det laget, men jag ville vara som Ash i Animen, då hans Bulbasaur aldrig utvecklades. Så varje gång min Bulbasaur skulle utvecklas, vilket är efter varje level (efter lv16) så klickade jag hysteriskt på B-knappen för att stoppa utvecklingen.

pokemon_red_cover

Pokémon var alltså det första JRPG spelet jag spelade och ägde, kan nog vara en av anledningarna varför jag fortfarande älskar och spelar dem. Vid ett tillfälle då spelen var inne på generation 3 av Pokémon, dvs Ruby/Sapphire (innan Emerald hade släppts) så ägde jag alla versioner av Pokémon spelen. För att tala klarspråk så ägde jag: Blue/Red/Yellow, Silver/Gold/Crystal och Ruby/Sapphire. Fråga mig inte varför, jag har alltid varit en ”overachiever” när det kommer till nördighet.

Någon dag när jag var runt 12-13 så fick jag någon jävligt dum idé vilket jag ångrar än idag. Jag trodde att jag hade växt ifrån Pokémon, så jag gick till Game och böt in alla mina Pokémon spel inklusive mitt Game Boy Color Pokémon Edition (detta var mitt 3e Game Boy, men det är en annan historia)… Jag har senare lärt mig att man aldrig kommer växa ifrån Pokémon. På olika sätt har jag senare fått tag på ett spel från varje generation igen. Så dem jag har idag är Blue, Crystal, Ruby, Platinum, White. Har även Soul Silver och White 2.

pikachu_gbc

Innan jag avslutar denna del av Pokémon som förövrigt blev mycket längre än jag hade tänkt mig. Så tänker jag bara säga att jag ser väldigt mycket fram emot nästa del i serien, Pokémon X/Y. Dock kommer jag behöva köpa en 3DS bara för det. Varje bärbara Nintendo enhet jag ägt är endast för att kunna spela Pokémon.

Fortsättningen läser du i del 2..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *