Topp 5 spel 2012 av Emil

Nr 5: Shin Megami Tensei: Devil Survivor 2

Ettan kom som en klar skinande stjärna över mig och gav mig den bästa JRPG-upplevelsen jag har någonsin haft rent stridsmässigt. Det finns andra JRPG som har levererat bättre handling och bättre karaktärer men när det kommer till striderna är Devil Survivor oslagbart i min bok. Så när tvåan äntligen släpptes i USA som ett av få DS-spel som går att finna var jag tvungen att ha det, importerade hem det och älskade det. De små uppgraderingarna, den nya boken som har koll på alla ens monster, känslan av att hela världen är på ens axlar. Det är mäktiga känslor, dock är upplägget extremt snarlikt från ettan och den här gången får man inte samma känsla av panik och att döden väntar bara runt hörnet som det första gav och att en vän när som helst kan bli en fiende. Dock fortfarande ett riktigt grymt spel.

Nr 4: Max Payne 3

Jag var så peppad för trean det gick över till löjeväckande. Jag kolla in varje filmstump, varenda nyhet och plöjde igenom både ettan och tvåan för att någorlunda släcka min Max Payne-törst. Sen när spelet släpptes nådde det inte riktigt den nivån jag hade satt på det i mitt huvud, men det levererade extremt stabil action med fantastisk musik och scenarion som gav fullt utlopp för bullet time. Visst, fienderna var lite väl pricksäkra och var även lite snabbare än man själv var, men det gjorde att känslan att övervinna en bana desto starkare och fyllde en med eufori som gjorde att man bara fortsatte plöja igenom detta filmiska spel som var sprängfyllt med tung film noir-romantisk dialog, som ett Max Payne spel ska vara. Så även om det inte nådde toppen släckte det ändå min törst och lämnade en fin eftersmak.

Nr 3: Super Hexagon

Super Hexagon har tagit upp mer av min tid än jag vågar erkänna då ett antal resor, raster och toalettstunder har spenderats med det här spelet och mina ständiga försök att bli bättre på det. Nu i det senaste har det inte tagit upp lika mycket av min tid, mest för att jag har nått en tid jag bara inte kan besegra känns det som och det tar kål på mig inombords men när det kommer till iPhone-spel så känns det som att jag behöver inga andra, bara detta. Det är snyggt som tusan, har grymma beats och är äckligt svårt och jag älskar det och lär spendera x antal timmar in på nästa år att bli bara lite bättre på det. Jag vet inte om jag någonsin kommer att klara den magiska minuten på alla svårighetsgraderna, men jag kommer fan att fortsätta försöka tills antingen jag eller min iPhone ger vika. Sen försöka igen.

Nr 2: Dishonored

När man sätts in för val i spel brukar det räcka med hjälp av ett snabbt drag på styrkorset så har man gjort ett avgörande val. Det är ytterst få spel som ger dig såpass många val under tiden du spelar. Ska jag försöka smyga förbi dessa trupperna? Borde jag ta en väg genom hustaken eller under vattnet? Borde jag ta kål på huvudmålet eller ta en mer humanitär väg och låta dem gå med livet i behåll? Detta är aktiva val du gör under tiden du spelar, du kanske har redan bestämt dig för hur du ska göra med slutmålet men resan dit är desto mer spännande att uppleva. Att om man andas ut en sekund och lyssnar in sig på omgivningen kan man få andra vägar att välja på, så ens så självklara första väg vecklar ut sig till små sidovägar som gör att varje spelomgång behöver aldrig bli den andre lik, allt beroende på ens val. Ett fantastiskt spel med ett otroligt omspelningsvärde som dessutom visar upp en grym design som sätter stämningen perfekt spelet igenom.

Nr 1: Borderlands 2

LOOOOOOOOT! Jag har alltid trott att spel som är fyllda till bredden med loot var inte för mig, att jag är immun mot den där beroendeframkallande känslan av att om man bara söker lite till kommer man finna något ännu mer maxat som gör att man kan ta an fiender ännu mer effektivt. Jag hade fel, ack så fel. Jag har suttit in på de där små timmarna sökandes efter det perfekta vapnet, fullt medveten om att det egentligen inte existerar utan det kommer bara finnas något ännu tyngre längre fram. Men ändå kan jag inte sluta söka. Känslan av att döda en enorm Badass och se vapen och tillbehör flyga ut från hans kropp i regnbågens alla färger är en så otroligt givande känsla att jag vill uppleva den igen och igen och igen. Sen att spelet har grym dialog, grymma karaktärer och årets bästa antagonist gör att det sätter sig säkert på kungatronen som mitt personliga favoritspel av de som har släppts i år.

Emil Ackre

Redaktör och den som fick bollen i rullning när det gäller Spelmolnet. Älskar spel, musik, film och TV-serier och att upptäcka både nya och gamla pärlor oavsett mediet och att sedan få tipsa omvärlden om mina vackra fynd, hur obskyra de än är.

More Posts

  1 comment for “Topp 5 spel 2012 av Emil

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.