När Gamex-oskulden gick förlorad

Det var en grå höstdag, en typisk höstdag för kalla Sverige. Marcus sitter mitt emot mig, lugn och avslappnad. En erfaren Gamex-kille helt enkelt. Jag själv var på väg dit för första gången. En blyg liten Gamex-oskuld. Vi hoppa av bussen och började röra oss med snabba steg mot Kistamässan och det magiska innehållet som mässan ruvade på. 2012 var året som den till slut gick förlorad, och på tiden må jag säga. Här är min resa under den förlorade oskuldsfärden.

Väl inne på mässgolvet började vi resan med att ta oss en tripp runt och se vad mässan hade att bjuda på. Med en direkt vändning mot vänster gick vi förbi några merchandise-montrar där bland annat SF Bokhandeln hade en. Det blev ett snabbt stopp och en titt runt omkring som slutade i inhandlandet av Metro 2034 för 52 kr, ett riktigt värt pris må jag säga.Sedan fortsatte vi oss bortåt och hann gå förbi både EA, Namco Bandai, Wii U, Ubisoft, Playstation och Microsoft montrarna som alla hade en massa mumma att bjuda på.

När vi väl hade tagit oss en tour blev det första stoppet God of War: Ascension-montern där man fick testa på E3-demot. Vi tittade förbi killen som höll i montern och såg Kratos i hans läckraste form hittills med underbar grafik som flödade fram i otroligt vackra 60 fps, ett sant nöje att titta på. Vi fick oss ett gott snack med killen som höll i det och alla höll med om att 2013 kommer bjuda på otroligt mycket underhållning för oss speltokar. Efter ett gott snack fick även vi känna på spelet när det var fritt fram och Marcus började.

Ok, man känner ju direkt att det är God of War med allt vad det innebär. QTE, übervåld och vacker grafik men ändå så sitter man där och njuter fullt ut av upplevelsen. Det känns som mer av samma, men när samma är så tokigt bra vad kan man klaga på? När man köper en God of War-titel vet man vad som väntar en och man gillar det. Efter grymt våldsamma och njutbara 10 minuter där bland annat Gamereactor hade smugit sig upp bakom oss och börjat filma in spektaklet(hoppas att man inte sög för hårt) så rörde vi oss vidare till bara runt hörnet på montern där Playstation All-Stars Battle Royale väntade på oss i sitt fulla format.

Marcus hoppa som ett litet barn när han väl fick kontrollen i handen och slängde sig på en av gubbarna som betan till spelet inte erbjöd. Jag hade ingen aning som väntade mig så valde Helghast-snubben jag inte visste namnet på(Radec fick jag reda på att han hette av Marcus lite senare) och matchen drog igång med två andra främlingar som plockade upp varsin kontroll. Radec bjöd på bra distansattacker men när det väl kom till hans specialattack sög den horseballs då den bara var en rocketlauncher som jag hade grymt svårt att träffa med. Marcus krossade alla oss utan problem och slutpoängen var därefter, en förkrossande seger för den lille finnen.

Vid rond 2 kom jag och segrade, Sir Daniel var mitt val och vi regerade. Kratos, Raiden och Heihachi försökte men ingen hade en suck mot mina tunga slag, svepande svärdattacker och förkrossande specialattacker som jag tajma in med millimeterprecision. Efter denna härliga seger blev det lite NFS: Most Wanted där vi satt alldeles för nära TV:n och lite mysande med Vita-konsolerna som hade en uppsjö av spel att bjuda på.

Efter det fastnade vi ett bra tag vid Ni no kuni, det nya JRPG-spelet som Studio Ghibli ligger bakom. Vi fick inte känna på det förrän vid ett senare tillfälle, men vi var ack så nöjda med att bara njuta av gameplayet, gud vad mysigt det spelet ser ut! Sen gick vi vidare mot Wii U-montern och på vägen dit stannade vi till vid Dance Central-montern och efter att ha stått där i två minuter insåg vi att taktkänsla är extremt ovanligt bland tv-spelsnördar. Efter detta uppvaknande var det dags för Wii U-montern och vad den kommande konsolen hade att erbjuda.

Ironiskt är det då att det första spelet vi testade var ett 3DS-spel när vi väl landade. Castlevania: Lords of Shadow: Mirror of Fate(skitlångt namn verkligen) var ledig och redo att testa och detta är ett spel som både jag och Marcus har gett oss suget att köpa en 3DS för. Marcus fick den mindre maskinen så länge jag fick XL och så länge det kändes plottrigt och jobbigt att kolla på när det kom till mini-3DS kom spelet fram betydligt bättre på XL. Bra flöde i striderna och även om det kändes ovant att undvika till en början var jag ändå grymt nöjd med att få testa det. Det känns läckert och stort och definitivt en 3DS-hit tror jag.

Sen fick vi till slut känna på Wii U och då blev det spelet som jag ville ha mest av alla: Rayman Legends. Så vackert. Så läckert. Så bra. Jag fick dock tryckt gamepaden i näven så jag fick aldrig testa på gubbarna, men eftersom jag såg att det styrde som Origins(mitt GOTY 2011) tyckte jag det var kul att få testa det som var unikt för Wii U. Det som först kändes som en gimmick blev snabbt en kul grej när man väl fick förståelse för hur det funkade och vi samarbetade som en välsmord maskin tillsammans jag och Marcus, förutom de gånger som jag tog kål på honom med mina dödsfällor, helt tillförlitlig får man inte vara(”dickmove” om man citerar Marcus).

Efter detta var vi nöjda med dag ett och vi tittade lite på olika spel tills vi var nöjda med dagen. Marcus fick snackat med sin idol Samson Wiklund från Svampriket och vid ett senare tillfälle fick vi även ett gött snack med förträfflige Ronny Chan som går under namnet ”Sir Digital” på Twitter. Kolla även in hans spelblogg ”Spelbart”, skön läsning går att finna där. Det var då dagen som jag förlorade min Gamex-oskuld. Det har vart en ytterst trevlig upplevelse och jag känner mig redo för att komma in och regera under dag två.

Emil Ackre

Redaktör och den som fick bollen i rullning när det gäller Spelmolnet. Älskar spel, musik, film och TV-serier och att upptäcka både nya och gamla pärlor oavsett mediet och att sedan få tipsa omvärlden om mina vackra fynd, hur obskyra de än är.

More Posts

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.