Adam Jensen – Den moderna ninjan

Tystnad. Vakten som ligger vid mina fötter såg det aldrig komma. Men jag var kvick. Ett skott i nacken, han hann aldrig känna någon smärta. Jag drar undan mannen från sin position vid övervakningssystemet. Hackar mig in i det med några snabba rörelser. Stänger av kamerorna som övervakar cellerna där jag även ser mitt byte väntar. Tong’s son, en yngling som mer än gärna ser till att hamna i trubbel och förväntar sig att farsgubben ska komma till hans räddning. Jag är räddningen. Stänger av datorn och går mot dörren.

Sätter igång mina ögon för att se genom väggar. Närmsta vakt är 10 meter bort med ryggen vänd mot mig. Jag öppnar dörren och glider upp vid räcket. 20 meter bort till dörren med den prisvärda fången, klart att en vakt vakar över den. Jag stänger av ögonen för att se igenom väggar och sparar min energi några sekunder, redo att göra min nästa rörelse.

Fem vakter totalt verkar infinna sig i rummet, inga större problem att smyga förbi. Dock vakar än just nu precis åt mitt håll. Han lutar sig slött mot väggen, men att se en man klädd i svart poppa upp lär nog få honom på fötterna igen. Efter lite snabbt vakande finner jag en lufttrumma i väggen. Två lådor står mellan mig och den trånga frizonen.

Jag drar igång mitt cloaksystem och blir som med ett med väggarna och omgivningen. Jag slänger mig över till nästa låda och stänger av den. Fyra vakter framför mig och en på en avsats högre upp. Hade velat dra igång mitt cloaksystem igen men batteriet den tar ur kroppen är allt för hög. Som ett under reser sig den vilande vakten från väggen. Han gäspar högt och sträcker på sig, vilket ger mig en sekund av blindo att utnyttja till min fördel. Jag slänger mig fram till lådan vid lufttrumman, öppnar upp lufttrumman och glider in som en orm in för att sätta mig i skydd.

Väl inne i luftrumman märker jag att den går uppåt. Jag följer den för att se att den leder mig direkt till vakten på nivån ovanför alla andra. Han stegar slött fram och tillbaka och stirrar runt med en halvhjärtad blick. När han har vänt sig ifrån mig öppnar jag upp lufttrumman, smyger upp bakom honom och drar tag i hans högra arm. In snabbt nära kroppen vrider jag armen så att han tvingas ner på knä, sen en snabb spark mot huvudet för att se till att han inte vaknar upp något mer den här kvällen.

På en sekund är han nere, utan några ljud som kunde ha hörts av vakterna där nere. Jag släpar honom mot lufttrumman och trycker in hans kropp så att ingen kan finna honom. Vidare ser jag en trappa som leder ner från övervåningen. Tryckt med väggen mot räcket längs trappan glider jag snabbt ner för den. Sätter igång mina ögon ser jag att bara en vakt är mellan mig och mitt mål, och det är han vid dörren. De andra tre är utspridda i rummet på en för mig bekväm distans.

Jag tar fram mitt kära tjänstevapen som ursprungligen var en ordinär pistol men som har uppgraderats och fixats för att passa mina behov. Med en ljuddämpare, lasersikte och uppgraderingar i både styrka och magasin är den precis det vapen jag söker. Det kostade en fin slant och om den är helt laglig låter jag gå osagt, men den tillfredsställer i alla fall mina behov. Slänger ett snabbt öga mot de andra vakterna, ingen är vänd åt mitt håll. Stänger av ögonen, tar ett djupt andetag och tittar upp från mitt skydd bakom räcket.

Ett skott i pannan och vakten faller mot golvet. Jag sätter igång min ljuddämpande augmentation och sticker bort mot vakten och hinner grabba tag i liket innan det faller allt för hårt i golvet. Med bara lite batteri kvar i kroppen för augmentationer drar jag igång ögonen igen, slänger en blick runt för att se så att ingen såg oss; kusten är klar och batteriet dör ut.

Medveten om att det tar en halvminut att återuppladda batteriet ser jag att dörren är försedd med ett knapplås. Inser att hacka den nu vore allt för riskabelt så jag söker igenom fickorna på vakten i hopp om att finna något som kan hjälpa mig. Bingo. En elektronisk pocket note. Jag sätter igång den och där framför mina ögon blinkar koden och en liten text om glömska i lysande orange färg. Jag tar en titt omkring mig, ser att de tre vakterna som är kvar är utom räckhåll, knappar in koden och yes, den funka! Öppnar dörren och släpar liket med mig in.

Väl inne finner jag Tongs son. Han tittar på mig med förvånad blick och tror först att jag är en av vakterna. Jag lugnar ner honom på mitt kyliga sätt och ger honom mackapären som jag fick av hans fader. Han ler och säger att det är skönt att jag kommer förberedd. Jag undrar vad den gör för något, han skakar på huvudet och säger att vi möts vid hans pappa bas, klickar igång maskinen i hans händer och försvinner framför ögonen på mig. En portabel cloaksystem, vem kunde ana. För att undvika samma väg tillbaka tittar jag mig runt i rummet och ser en spricka i väggen. Jag går fram till väggen och hör en man på andra sidan. Sätter igång ögonen ser jag att han är ensam i rummet. Tar en snabb titt på batteriet och ser att det är uppladdat. Jag håller jag upp en hand i huvudhöjd och sätter igång min superstyrka.

Vakten lutar sig mot väggen, tar en liten vila från jobbet. Att vara en barnvakt till någon kaxig gangsterson var inte direkt det han såg sig själv göra. Gäspandes reser han på sig, sträcker upp armarna och hör kraschen som sker precis bakom honom. Innan han hinner reagera ser han en hand grabba tag om hans huvud och med ett snabbt ryck blir allting svart framför ögonen på honom. Ingen mera oro om jobb eller fritid, men heller ingen mera lycka. Nu har livet nått sitt slut.

Tystnad. Vakten som ligger vid mina fötter såg det aldrig komma. Ett ryck, snap, och det var över. Intalar mig själv att det var smärtfritt för honom. Jag släpar bort kroppen bakom en låda som står vid hörnet. Ser en exitdörr framför mig, minns att den vägen ut var fylld till bredden med dödlig gas. Ser om jag har samlat på tillräckligt med erfarenhet för lunguppgraderingen och, ser man på, det har jag. Installerar den, hackar upp dörren och rör mig ut bland gasen som känns lika ren som frisk luft i mina augmenterade lungor. Försvinner iväg in i skuggorna och mörkret.

Jag är Adam Jensen. Jag är supersoldaten, den moderna ninjan, nästa steg i evolutionen. Jag är Human Revolution.

Emil Ackre

Redaktör och den som fick bollen i rullning när det gäller Spelmolnet. Älskar spel, musik, film och TV-serier och att upptäcka både nya och gamla pärlor oavsett mediet och att sedan få tipsa omvärlden om mina vackra fynd, hur obskyra de än är.

More Posts

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.