Radiant Historia

Tidsförflyttningar, parallella tidslinjer och ett nyskapande stridssystem; har Radiant Historia tillräckligt med egenskaper för att bli en klassiker i mina ackremanska ögon?

Radiant Historia… Som jag jagade efter det spelet. Jag kom i en eftervåg när spelet hade tagit slut i nätbutikernas hyllor och var ute och sökte i amerikanska jaktmarker(läs: eBay) efter en försvunnen modern spelpärla som slog till från ingenstans förra året till Nintendo DS-maskinen. Allt jag läste om spelet var endast i positivt ordalag: om hur grym berättelsen är, hur snyggt de har fått in tidsförflyttningar i spelet och hur man ska testa sig fram bland besluten för att få se vad slutresultatet blir. Spelet såg så unikt och vackert ut och jag skakade som en femåring när jag såg efter många om och men att jag till slut lyckades få tag i ett exemplar av det. Mina förhoppningar på spelet var faktiskt överdrivet höga, så när jag nu har sett sluttexten rullat färdigt så lämnas jag av en känsla av… likgiltighet.

Premissen för spelet är väldigt spännande och får det att kittla i gaminghjärnan när man som protagonisten Stocke får en bok som gör att man kan förflytta sig genom tid och rum för att böja tiden efter sin vilja. Man kan testa på beslut och ser efterreaktionerna och spelet har även en parallell tidslinje så om det tar stopp i den ena kan man förflytta sig över till den andra för att få tag i den tekniken eller materialet som för att sen hoppa tillbaka till andra för att få handlingen att skjuta framåt. Det är ett intressant upplägg och det har därtill lagts till ett intressant stridssystem som gör att striderna annorlunda jämfört med vad man är van vid i andra JRPG-spel.

Så som striderna är upplagda är att man får se över ett bräde på 9 plattor där gubbar står uppradade. Med sina egna attacker kan man sedan förflytta dessa fram och tillbaka och kanske ta ut alla fienderna i en enda attackvåg så man samarbetar med de två medkompanjoner man har för att göra så mycket skada som möjligt under sin turbaserade omgång. Detta system är riktigt kul att leka med men utvecklas lite för långsamt för sitt eget bästa och det tar några timmar in potentialen nås fullt ut. Attackerna binds samman så att de blir starkare för varje slag man slår, så att lägga upp vem som ska göra sin attack när för att göra mest skada gör att striderna är alltid trevliga att hålla på med, även om man får en överdriven mängd attacker att hålla reda på senare i spelet då gamla attacker aldrig försvinner. Det hade vart trevligt att själv kunna rensa ut vilka attacker man vill ha då knappast alla kommer att behövas, men annars är det intuitivt och trevligt stridssystem att leka med.
Premissen på spelet lämnar mig med en lite ambivalent då jag klappar för att de vågar testa att ha med både tidsförflyttningar och parallella tidslinjer, men eftersom dessa tidslinjer båda sker i samma värld kommer du förflytta dig över samma landskap ett antal gånger genom spelet. Städerna i spelet är alla snyggt designade, men de som binder samman dessa städer har en väldigt gäspframkallande design och det är tyvärr här du kommer spendera den mesta av tiden i spelet. Dock huvudproblemet för min del med spelet är att jag känner ingenting för karaktärerna i spelet. De utvecklas ingenting och när sluttexten har rullat är de fortfarande som tomma blad. Spelet är alldeles för subtilt för sitt eget bästa och både när någon dör eller när det ska visa känslor förlitar de sig alldeles för mycket på att musiken ska få fram den rätta känslan. Till och med när de tog kål på någon karaktär blir skärmen svart och den enda ledtråden man får att karaktären dör är en textruta med orden ”Aaaaaaaaaahhhh!!!” Det känns snålt och lämnar mig som spelare distanserad till karaktärerna på skärmen.

Stocke, protagonisten, är typexempel för alla karaktärer i spelet. Han introduceras, man får reda på hur han är som person genom dialogerna den första timman, sen tar det stopp. Killen är exakt lika kall och beräknande hela vägen och gör aldrig något hastigt och även om man tänker ordet ”Badass” de första två timmarna blir han extremt trist i längden då han beter sig på samma sätt enda fram till slutscenen. De runt omkring honom gillar honom inte för hans person, utan för handlingarna han utför vilket är inte karaktärsbyggande på något sätt. Alla karaktärer är upplagda på samma sätt: Du lär känna dem, de visar vad de är för person genom första uppdraget, sen tar det stopp. Så även om handlingen är otroligt intressant är karaktärerna som figurerar i den fattiga på innehåll.

Sen att varje beslut man tar skulle vara avgörande för handlingen är skrattretande och man kanske tror att det har något slags avgörande, men efter man har tagit tre-fyra beslut inser man att det antingen finns ett rätt beslut eller ett fel beslut. Om du tar det rätta fortsätter handlingen, om du tar det felaktiga kommer en textruta upp som berättar vad som händer med ordet FIN, sen är det bara att gå till det beslutet igen och ta det rätta beslutet. Det gör att beslutstagandet bara blir en onödig och tidskrävande extragrej som inte tillför handlingen något över huvudtaget. Även tanken att man ska slunga sig fram och tillbaka för att fortsätta dör snabbt ut då det innebär att man fortsätter med en handling tills den tar stopp, sen går man över till den andra tidslinjen tills den tar stopp, och då i de flesta fall kan man gå tillbaka till den första och den utvecklas. Ibland kanske man måste gå tillbaka i tiden för att få en extragrej, men dessa är utmärkta på kartan var man ska söka så de leder en hela vägen till mål och man gör egentligen inte ett enda eget beslut hela spelet igenom.

Detta stora projekt visar i slutändan vara en rätt standard JRPG där handlingen går i en skaplig takt framåt och du får mest hänga med på resan. Stridssystemet är riktigt trevligt att leka med och handlingen om två länder i krig är intressant, även om karaktärerna i den känns rätt platta och utvecklas för lite för min smak. Stora avslöjanden i spelet ser man komma långt innan och när de väl släpps är det försent för att det ska få någon reaktion hos mig. Musiken är dock superb hela vägen igenom och det är mycket musik de har fått i den lilla NDS-kassetten, men jag vet inte om det är för att jag hade så höga förhoppningar på det som gör att jag i slutändan känner mig besviken på slutresultatet. Att inte känna något för någon av karaktärerna i ett spel som sträcker sig över 40 timmar är inte direkt något jättepositivt om ett spel och även om det var en intressant upplevelse är det ändå med en känsla av likgiltighet som jag har fått efter att jag har tagit mig genom spelet. Jag rekommenderar det ändå för alla där ute, även om det kanske inte var just för mig.

3,5av5moln

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *