Persona 3: Prolog

Samtliga delar i Persona 3-sagan

Time never waits. It delivers all equally to the same end. You, who wish to safeguard the future, however limited it may be… You will be given one year; go forth without falter, with your heart as your guide.

Det är Japan år 2009. Jag rör mig genom Tokyos gator mot tåget som ska ta mig till den växande staden Iwatodai. Jag är 17 år och Iwatodai känns som en avlägsen dröm för mig, men med storstadserfarenhet känner jag mig rätt säker i mig själv och istället för nervositet är det med förhoppningar jag ser fram emot att bosätta mig i den nya främmande staden. Gekkoukan High School har jag för mig att skolan heter som jag skall ha mina studier i under de kommande åren. Den vackra vårsolen följer min väg när jag väl kommer fram till tågstationen.

Annan plats. En rågblond tjej med ljusrosa tröja på sig sitter hopkurad i badrummet. Hon har ett objekt i handen som liknar en pistol. ”S.E.E.S” står det på sidan. Hon håller den mot huvudet med en skakande hand. Fingret rör sig sakta mot avtryckaren. Vattnet flödar ur handkranen. De sista solstrålarna för dagen når in till henne genom fönstret. Tårar flödar nerför hennes kinder. Hon kramar in avtryckaren långsamt. Hon stänger sina ögon hårt. Snyftar högt i sin ensamhet. Pistolen faller mot golvet. Hon kryper ihop sig och stänger in sig i sin värld.

”Iwatodai” hör jag det ropas ut i tågets högtalare. Min slutstation. Det har hunnit mörkna till ute när jag väl landar i den nya staden. Jag kollar upp mot stationens klocka. En minut i tolv. Tar fram en karta ur fickan som visar mig var studenthemmet där jag ska bo ligger någonstans. Bäst att skynda sig innan alla har hunnit somna in i huset där jag ska bo i. Min MP3 dunkar på med högsta volym i mina hörlurar. En j-pop låt som jag har fastnat för. Jag gör mig redo för avfärd med destination mot studenthemmet, när klockan slår tolv.

Musiken dör. Ljus och reklamskyltar omkring mig släcks ner. Hela staden försätts i kompakt nattsvart mörker. Det enda som lyser upp är den gröna månen som ger mig kårar längs hela kroppen. Jag fortsätter röra mig mot studenthemmet. Vart jag än går ser jag kistor ståendes längs med vägarna. Vattenpölar med blodröd kulör sätter en makaber färg på gatorna. Jag tittar strött omkring mig. Drömmer jag? Det har ju trots allt varit en lång resa, bäst att skynda sig hem och få lite sömn. Jo, lite sömn är nog allt jag behöver.

Efter en lång och makaber väg landar jag till slut i mitt nya hem. Jag öppnar dörren och blir välkomnad av en liten pojke med blått hår och blåa ögon. Han ber mig fylla i ett kontrakt. ”Ta fullt ansvar för de beslut du kommer ta” säger han, ”du vet, det vanliga.” Jag ser på honom med en osäker min, men fyller ändå i mitt namn. En standardgrej för alla som håller till i huset gissar jag. Han ler åt mig stort, säger ”Underbart. Jag hoppas vi kommer att ses snart” och försvinner in i skuggorna.

”Vem är du?!?” hör jag en kvinnlig röst skrika åt mig i min närhet. Jag vänder mig mot hennes håll och tittar henne djupt i ögonen. En söt tjej med rågblont hår och ljusrosa klädsel. Hon tittar intensivt tillbaka. Hennes hand omfamnar något jag inte riktigt kan urskilja med ögonen, men det ser ut att vara en pistol. Hon reser den med en snabb rörelse mot sitt eget huvud och börjar krama om avtryckaren. ”Vänta!” vrålar då en tredje röst i bakgrunden. Lamporna tänds upp. Musiken börjar ljuda igen i mina öron. Den rosaklädda tjejen tar ner pistolen och sätter den i sitt hölster.

Slut på Prolog

  1 comment for “Persona 3: Prolog

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *