Persona 3: Första fullmånen del 3: Per…so…na!

Samtliga delar i Persona 3-sagan

Dörren till mitt rum flyger upp och in stormar Yukari. Hon tittar på mig desperat och ber mig nästan skrikandes att jag ska följa med. Hela byggnaden skakar till runt omkring oss. Jag nickar medgivandes och iväg rör vi oss ut mot hallen där oljuden har härjat.

Vi börjar störta ner mot bakdörren och friheten. På vägen ner ger hon mig ett kort svärd för att försvara mig med. Mot vad egentligen? Fast den skakande byggnaden intalar mig att det nog inte är så dumt att hålla i det här svärdet ändå. Vi rör oss med snabba steg ner för trappan i studenthemmet och ska precis ta bakdörren mot friheten när Yukaris mobil ringer. ”Vad?” skriker hon, ”Mer än en fiende?” Vid detta ögonblick hör vi hur bakdörren nästan slås in av något ondskefullt och både jag och Yukari backar tillbaka och tittar på varandra. Det finns bara en väg kvar att ta, och det är uppåt.

Vi rusar uppför trapporna i huset och hör hur den ondskefulla tingesten är oss hack i häl. När vi kommer upp till fjärde våningen tar det stopp, och den enda vägen ut är en dörr som leder mot taket. Jag sliter upp den och springer igenom och möts av månens domedagsaktiga gröna sken. Väl ute slår sanningen som ett svidande slag över ansiktet: Återvändsgränd. Det finns ingenstans att fly, monstren närmar sig med en infernalisk takt och hur striden än kommer att sluta, så kommer den att sluta här.

Jag står med svärdet redo framför dörren. Yukari fingrar på sin pistol. Vad som än väntar oss så kan vi inte bli mer redo än vad vi är nu. Dock hör vi något komma bakom oss. Vi båda vänder oss förtvivlat om och ser mörka fingrar dra sig upp längs med huskanten. Det som närmar sig oss ger ifrån sig ett magvridande oljigt rörelseschema. Som en stor mask med händer där varje hand håller i ett knivliknande objekt. En av händerna håller i en mask som verkar få agera som ögon för monstrositeten framför oss. ”De där monstrena” säger Yukari, ”vi kallar dem Shadows.” Jag ser i ögonvrån hur Yukari drar upp pistolen som hon har haft i ett hölster. Hon sätter den mot pannan och gör sig redo att trycka av, fast fingret skakar vid avtryckaren och hon tvekar att trycka in den hela vägen. Det svarta monstret ser sin chans och drämmer till Yukari så att hon flyger till marken och tappar pistolobjektet så att den landar vid mina fötter.

Jag tittar ner mot pistolen. Bokstäverna S.E.E.S. står längs med mynningen. Jag plockar upp den och helt plötsligt är det som att tiden står stilla. Jag hör hjärtat bankar allt högre och tänker tillbaka på första natten. Hur hon på samma sätt drog den mot huvudet redo att skjuta av. Handen rör sig som av sig själv mot mitt huvud, och jag ser hur de senaste timmarna flyger förbi. Hjärtat bankar allt högre ju närmre den rör sig mot huvudet. När pistolen väl har landat mot tinningen kan jag knappt höra mina egna tankar för bankandet från mitt hjärta. Jag andas snabbare och snabbare men helt plötsligt kommer ett ord ur min mun som att det hade legat och ruvat i de innersta delarna av min hjärna. Med ett snett leende säger jag orden som nästan för mig själv: ”Per…so…na!”

Avtryckaren går av. Ut från mitt huvud sliter sig en Persona fram som att den har legat och ruvat i de innersta delarna av min hjärna. ”Jag är Orpheus” hör jag en röst säga i mitt huvud, men dess uppvaknande avslutas abrupt när något ännu mäktigare vaknar upp innanför Orpheus kropp. Jag tar mig mot huvudet och smärtan är olidlig. Jag tittar upp mot Orpheus och ser hur en svart ängel med samurajsvärd öppnar upp Orpheus kropp och vrålar högt när den slår sig fri. Shadows uppmärksamhet går direkt mot denna, men alldeles försent då den snabbare än ögat har redan klyvt igenom kroppen av skuggmonstret inom loppet av en sekund. Delar av skuggmonstret sprattlar runt omkring längs marken, men den svarta ängeln krossar de delar som blir över med sina bara händer. När monstret har tillintetgjorts försvinner ängeln framför mig och endast Orpheus går att finna.

Jag reser mig upp men ser att striden är ännu inte slut, då två mindre skuggor kryper sig närmare oss. Jag slänger mig in i striden med svärdet i ena handen och pistolen i andra, och med några hugg och två skott i skallen för att framkalla Orpheus gör jag att de möter ett snabbt och brutalt slut. Lugnet lägger sig. Jag står i mitten av taket med svart sörja droppandes från mitt svärd. Jag tittar upp mot månen men känner hur världen börjar gå runt för mig. Jag försöker stabilisera mig genom att ta ett steg framåt, men faller mot marken. Jag hör Yukaris röst när hon rusar upp mot min sida. Allting svartnar, och mina ögon stänger sig och omfamnar mitt inre i ett becksvart mörker.

Slut på Första fullmånen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *