Ghosts’n Goblins: Gold Knights; bärbart självplågeri

Ghosts’n Goblins är en ökänd spelserie för oss gamers. Spelserien har, ända sen det första spelet släpptes till en arkadmaskin 1985, bjudit på ett plattformsspel som har en överdrivet hög svårighetsgrad. Spelen saknar all känsla för empati gentemot oss stackars spelare och visar det extra påtagande genom att låta Arthur, protagonisten, få springa runt i vita kalsonger den mesta av tiden innan man blir bjuden på en oundviklig död.

Jag har personligen hört talas om den här serien en längre tid och minns faktiskt själv hur jag som liten parvel körde det här på Super Nintendo-maskinen, och så vitt jag kan minnas så kom jag faktiskt inte ens förbi första banan. Till mitt försvar var jag smått retarderad som en pojkspoling och tror faktiskt jag mest spelade för att njuta av alla de vackra färgerna och de udda karaktärerna som fick plats i den lilla dumburken som jag för det mesta satt mindre än metern ifrån. Kan vara förklaringen till varför jag är tvungen att använda glasögon i äldre åldrar.

Ok, nog med nostalgiska minnen och tillbaka till spelet ifråga. För ett tag sedan när jag gjorde min månatliga App Store-sökning på min iPhone efter trevliga spel att njuta av fann jag just Ghosts’n Goblins: Gold Knights för den överkomliga summan av 0 kronor. Eftersom jag nog är något av en masochist då jag fortsätter att inhandla spel som jag vet att jag kommer må dåligt av så valde jag att ladda ner det och testa det. Min första instinkt var: Jag hatar det.

Det är oförlåtande svårt, kontrollen är glatt och bjuder på konstanta felhopp, eller inga hopp alls. Jag tycker helt enkelt att spelet var uruselt, även om grafiken är charmigt 90-tals-nostalgisk. Så efter en bana lade jag helt ner det, för spelet var inte värd den tid jag lade på det. Det fanns andra, roligare spel på App Store-marknaden som jag kunde lägga min tid på. Eller det var vad jag trodde.

Nu är vi här i nutid och jag har faktiskt varvat spelet. Min första bild av det har grusats sönder och jag har skapat en ny bild av kvarlevorna från min gamla. Spelet är fortfarande äckligt svårt och fiender kan poppa upp precis var som helst på skärmen och för det mesta så flyger du runt som en herrelös vante över skärmen av alla fiender som matas mot dig. Dock med två flinka tummar börjar man få grepp om spelet, även om kontrollen är som att konstant åka på bananerna på en Mario Kart-bana; sladdrig som fan.

Du har styrkorset på ena sidan och hopp & skott-knapparna på andra, det är bara att dessa två komponenter har gjorts alldeles för små för sitt eget bästa. Det var mer än en gång som jag försökte hoppa framåt men sluta upp med att jag stod blickstilla på platsen och sköt ut mot intet. Kanske är det bara jag och mina överdrivna jättetummar som har problem med detta, det låter jag gå osagt. Dock så får man bättre och bättre kontroll, och halvvägs in i spelet kände jag mig till och med lite skicklig. Jag dog fortfarande väldigt ofta, dock inte lika retsamt och i samma intensiva takt som jag gjorde från första början.

Spelet är faktiskt rätt roligt att spela, tro det eller ej, och bjuder på några intressanta bosstrider där fram för allt en på en plattform med en riktigt psykedeliskt vågande bakgrund som jag gillade extra mycket. Jag är svag för svåra spel då jag blir så himla nöjd när jag väl klarar det, även om jag skriker mig hes ett antal gånger fram till slutscenen. Den sista banan och den ”mäktiga” slutbossen är dock barnsligt lätta jämfört med resten av spelet, men fram tills dess är det en fröjd av irritation, ilska och kastade iPhones som alla borde undvika, men är ändå av någon anledning väldigt värd att uppleva.

3,5av5moln

  2 comments for “Ghosts’n Goblins: Gold Knights; bärbart självplågeri

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *