Ett äventyr i den första, andra och fjärde dimensionen

Innan jag satte mig ner och började skriva på det här inlägget, som är mitt första inlägg här på vår nystartade lilla blogg, så tog jag mig en liten extra funderare över vad jag egentligen ville skriva om för något. Med tanke på att det här är debutinlägget så kände jag att jag ville bjuda på något lite extra. Ta upp något spelrelaterat som står mig nära och betyder lite extra för mig. Något värdigt att debutera med. Så när jag efter många funderare verkligen inte kom på något som stack ut så kom jag plötsligt att tänka på ett väldigt speciellt spel som jag gav mig an i somras. Vid närmare eftertanke är det nog det näst bästa spel jag spelat i år (efter Skyrim då såklart, inget kan rå på Skyrim) och ett av de bästa plattformsspel någonsin. I alla fall det utan tvekan mest unika och minnesvärda.

Det var i somras som jag köpte Braid från Xbox Live Marketplace, efter att ha varit lite sisådär småsugen ända sedan det släpptes för tre år sedan. Ett erbjudande som skulle ge mig spelet för halva dess ursprungliga pris var det som slutligen fick mig att slå till. Det är lite läskigt hur svårt det är att stå emot realisationer ibland, även om jag nu är väldigt glad över just den detaljen. Att köpa Braid kan ha varit det bästa beslutet jag tagit i år, i spelväg.

Som vanligt innan ett spelköp så brukar jag sätta mig ner och läsa igenom några recensioner för att försöka skapa mig en uppfattning om det aktuella spelet kan tänkas vara värt pengarna eller inte. Bortsett från någon recension jag möjligtvis läste när spelet släpptes, så har jag faktiskt bara läst en enda recension av Braid. Jag kände att det räckte. Efter lovord som att det är det bästa spel som går att köpa till Xbox Live Arcade och att det belönats med flertalet utmärkelser, bland annat för ”Bästa design”, ”Bästa plattformsspel” och ”Bästa soundtrack” så hade det varit väldigt underligt om jag inte hoppat runt av nyfikenhet och längtan. Vilket jag också gjorde, bokstavligt talat. Men Braid är så mycket mer än ’bara’ det bästa i en rad kategorier. Det bjuder på en sådan unik ”one of a kind”-upplevelse, inte likt något jag skådat i ett spel förut. Här går den säregna grafiska stilen, det bländande vackra soundtracket och den omtalade, genombriljanta, spelmekaniken ihop och utför underverk.

För där Braid är som allra starkast, det är i dess spelmekanik och den konstanta tidsmanipulering som sker. Beroende på hur länge man håller inne X-knappen så backar man olika långt tillbaka i både tid och rum. Till en början så fungerar det här väldigt grundligt och smidigt; både du, alla fiender, eldklot och annat otrevligt du stöter på påverkas exakt likadant. Men ju längre in i spelet man kommer desto fler olika tillämpningar kan du leka med. Det första exemplet på detta är ett grönt sken runt fiender (eller en av de många nycklar du använder för att låsa upp dörrar) som gör att de inte påverkas av att du spolar tillbaka tiden. Ett smidigt sätt på hur du kan tillämpa detta är om en grönlysande nyckel har ramlat ner i en grop. Då kan du hoppa ner i gropen, plocka upp nyckeln, backa tiden tills du har ’ramlat upp’ ur gropen igen, och nyckeln återfinns i dina händer (det är en stor nyckel). En briljant spelmekanik som verkligen visar prov på ett helt nytt sätt att designa banor.

Eftersom spelmekaniken är så annorlunda designad så tar det ett litet tag innan man vänjer sig vid hur man ska använda de här tidsmanipuleringarna. Till en början kan det vara rent av frustrerande när man inte lyckats lösa ett pussel. Ännu värre blir det när man suttit med samma bana i över en halvtimme utan att det vill ge med sig. Då gäller det att hålla sig borta från att kika på en walkthrough på Youtube (vilket är lätt hänt) utan att istället fortsätta försöka. För när det väl går, när man lyckats ta sig igenom den där jobbiga banan och samla på sig alla pusselbitar, då är glädjen total. Då kan man känna sig stolt. För Braid är verkligen ett klurigt spel, men på ett underbart sätt.

Det som jag känner att jag tagit upp alldeles för lite, och som förtjänar all uppmärksamhet det kan få: det är spelets estetik. För som exakt allt annat i Braid, så är både det visuella och audiella väldigt unikt och läckert gjort. Miljöerna består av vackra handmålade akvarellmålningar (jag chansar på att det är akvarell) som gemensamt har en väldigt mysig och varm stil. Detta gäller även alla objekt som finns längs med banorna. Oavsett om det gäller fiender, eldklot, broar, pusselbitar, stenar, gräs, eller vad det nu kan tänkas vara så ser allt väldigt livfullt och detaljarbetat ut. Det är ett vackert spel helt enkelt, och designen är bland den bästa jag sett.

Det för mig vidare till den sista punkt jag tänkte ta upp lite mer detaljerat; och denna punkt är spelets musik. Soundtracket till Braid består av en härlig samling låtar som faktiskt inte är komponerade för spelet, utan är låtar som spelets skapare, Jonathan Blow, valt ut. Eftersom Braid i grund och botten är en indie-titel så får man förmoda att han hade ganska så begränsad budget, och då är kanske inte musiken det man prioriterar i första hand. Men här ska man absolut inte klaga. Snarare tvärt om faktiskt, då musiken praktiskt taget gör halva spelet. De vackert komponerade låtarna, med starka inslag av kammarmusik, passar in med den grafiska stilen och hela spelidén på ett fenomenalt sätt och bidrar till en underbar atmosfär spelet igenom.

Lyssna på spelets soundtrack på Spotify: Music from Braid

Att Braid är ett mästerverk sällan skådat kan inte vara något annat än ett faktum. Om du ännu inte spelat det så råder jag dig att göra det, då det är ett ytterst välarbetat och mysigt spel som vidgar ens vyer bortom hur vanlig spelmekanik fungerar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *