Persona 4 – En intervju med mig själv

Den försvunna mannen på 22-årar, Emil Ackre, även känd som Ackreman inom vissa kretsar, har nu funnits efter att ha varit borta i nästan 3 veckor! Man såg honom yra runt i den lokala Ica-mathandeln letandes efter, enligt honom själv, ”läsk” och ”kinapuffar” och grymtandes något om ”personas”. Vi fick en intervju med huvudpersonen själv i detta intressanta drama i hans lägenhet…

Så, Emil, det har nu gått tre veckor sen man sist såg dig, kan du minnas något från denna tid du har varit försvunnen?

Ni borde alla tacka mig, utan mig hade den här världen varit i en evig dimma och folk hade dött som lamm i väntan på slaktning!

Ehm, ok, var kommer denna eviga dimma ifrån? Det har varit solsken i flera veckor nu!

Oj, förlåt, det är i spelet som det hände…

Vilket spel talar du om?

Persona 4, självklart! Ett JRPG-spel som uppslukar en totalt och släpper inte greppet förrän sluttexterna har rullat, och knappt efter det heller!

Vad handlar Persona 4 om?

Man kommer som nyinflyttad ungdom till den idylliska lilla staden Inaba som dock förlorar sitt lugn bara inom samma vecka som man flyttar dit. Ett mord sker där offret hittas hängd upp och ner på en tv-antenn. Dock finns det inga spår på hur hon dog eller vem mördaren är.

Låter intressant…

Tro mig, det blir bättre. Ett rykte går i skolan att om man tittar på sin tv-apparat vid midnatt på en regnig natt kommer man att se sin själsfrände dyka upp. Detta fenomen går under namnet Midnattskanalen. Som nyfiken och uttråkad ungdom testar du självklart denna intressanta urbana myt och, hör och häpna, du ser faktiskt någon dyka upp på kanalen!

Det var som katten! Blir de kära och lyckliga i alla sina dar?

Önskar att det hade varit så men riktigt så simpelt är det inte. När regnet väl har gett sig uppkommer det en kuslig dimma som lägger sig som ett tjockt täcke över Inaba och i denna dimma finner polisen… ja, jag vill inte berätta mer men det kommer ske fler makabra händelser tills handlingen är över och alla verkar de ha något med midnattskanalen i TV:n att göra.

Wow, mysteriet tätnar! Så vad händer sen?

Du går in i TV:n!

…vänta lite så får jag svälja den sista lilla informationen där. Du går IN i TV:n?

Jepp! Och det är här du kommer få testa ut hela ditt Persona-fighting register som du har att tillgå och som utökas och fördjupas under spelets gång.

Och Persona är?

En slags demon som kommer inifrån dig och som kommer i alla möjliga sorter och som du använder under striderna. De har specialkrafter att tillgå som går under krafterna Fire, Ice, Wind, Electric, Dark och Light men för att använda dessa krafter måste man ha tillräckligt med juice i sin SP-mätare som står för spirit points. Sen kan man använda vanliga fysiska attacker men dessa tar dock HP, hit points, från dig som även fungerar som ditt liv så det gäller att hålla ett öga på livmätaren om du hade tänkt utnyttja de krafterna. Dock är det inte tvång att använda sig av sina Personas för att strida mot fienderna utan man har även ett personligt format vapen som man kan tillgå när SP-poängen börjar tryta.

Ok jag förstår, men vad slåss man mot?

Fiender som är inspirerade av alla möjliga ting som man kan se i vår vanliga värld. Du har dansare, bord, wrestlings-kämpar, kupidon, riddare på häst, allt möjligt! Fiendefloran är av en imponerande fantasifull art även om vissa återkommer i olika färgkombinationer och med en högre siffra på huvudet. Vad alla dessa har gemensamt är att de kallas Shadows och precis innan striden slår till kryper de runt som drypande slemhögar i de olika dungeons man får utforska under spelets gång.

Dungeons? Menar du de där man går ner och grindar fiender i timtal i grottmiljöer som i de gamla RPG-spelen?

Nja, grindar gör man väl i viss mån, men dessa dungeons är nivå-baserade och du ska försöka ta dig högre och högre uppåt i dem för att till slut nå slutbossen och rädda den person som har blivit inslängd i TV-världen. Det briljanta i dessa dungeons är hur de är utformade. Visst, jag erkänner, den första har en riktigt trist design i form av ett sagoslott men längre fram i spelet får man massa underbara dungeons-världar som alla är hämtade från olika tv-spel, serier, filmer och urbana stadsmiljöer där favoriten är den väldigt vågade bastuklubbsdesignen. Om alla vet vad som försiggår i bastuklubbar behöver jag inte förklara mer på det ämnet…

Du sa något om att rädda dem som har blivit inslängda i TV-världen?

Det gjorde jag faktiskt! Huvudhandlingen består nämligen utav att de som dyker upp på midnattskanalen kommer att dö inom några dagar efter att regnet har lagt sig och det är en huvudbrottsling som maniskt fortsätter att slänga in personer in i tv-världen och tvingar dem att möta sina sanna jag, sina mörka sidor, sin shadow. Dock har de ingen Persona eller tillhugg att utnyttja inne i tv-världen utan när de väl möter sin mörka sida kommer det sluta med ond brutal död, och sin kropp i en befängd position i någon stackares tv-antenn, och det vill vi ju inte att det ska hända! Så därför kommer man som den hjälpsamma protagonist man är och räddar dem ur deras lilla prekära knipa.

Aah, intressant! Fast det låter väldigt farligt! Blir du tvungen att göra detta ensam eller får du understöd?

Klart man inte gör det ensam, vad hade ett JRPG varit utan några lojala lirare vid sin sida? Här får du några riktigt sköna karaktärer som slåss vid dig i vått och torrt och jargongen som uppstår mellan alla dessa karaktärer är makalöst välskriven dialog! Av alla de karaktärer som går med i ens team är det speciellt en som sticker ut lite extra i mängden och det är Kanji som är en riktigt stark tuffing men som i sina ungdomsår har lite tvetydligheter gällandes sin sexuella läggning. Hans brytning av att spela både tuff och osäker på samma gång visar på ett djup som skaparna på Atlus kan klappa sig själva lite extra på axeln för. Alla dessa personer som går med kommer även de ha en Persona som de kan utnyttja i striderna och de har olika egenskaper som kommer bjuda på några riktigt härligt taktikbaserade strider som kommer rocka sockorna av dig!

Har man endast en Persona att tillgå?

Om man bara hade haft en hade spelet blivit lite enformigt, men det är här det vackra ligger i hos det nu väletablerade Shin Megami Tensei-upplägget där man har kort med demoner som har olika egenskaper som sedan uppgraderas ju mer man strider med dem. Dessa Personas kan även sammanfogas i två-, tre-, fyr-, fem- och sextaligt för att forma nya, starkare och ovanligare Personas. Försök att ha Personas så du har tillgång till alla typer av element för att vara beredd på vad som helst när stridigheterna väl sätter igång då fienderna har olika svagheter och styrkor i de olika elementen och så har även du, så om du vet att en fiende gillar att köra på eldattacker se till att inte ha framme en Persona som är svag för det för då kommer du att falla på rumpan din och då får fienden slå till en gång till.

Om man själv lyckas hitta en svaghet hos fienden får man däremot fortsätta att attackera tills alla fiender ligger avdomnade nere som om de hade varit med om en redigt blöt utekväll i Tokyos nattliv. När detta väl händer får du chansen att flippa loss i en all-out attack där alla dina kompanjoner slåss för glatta livet och ger extra mycket skada, men inte alltid då vissa fiender är extra härdade för detta och de känner knappt av något alls.

Är det allt man gör i spelet? Slåss och samlar Personas?

Här kommer det briljanta med Persona 4 som gör det mänskligare och bättre än de allra flesta, om inte alla JRPG’s därute; eftersom du är en vanlig skolungdom lever du fortfarande ett vanligt liv trots det lite annorlunda dubbellivet inne i TV:ns farliga värld. Du träffar tjejer, går på lektioner, käkar med kompisar, går på skolutflykter, sportklubbar, dramaklubbar, deltidsjobbar och skaffar dig massa sociala länkar som även hjälper dig i den andra världen. Dessa länkar gör att dina Personas blir starkare när du sammanfogar dem. Alla dessa ”Social Links” som de kallas i spelet är otroligt välskrivna berättelser som du inte bara tar för att du måste utan de är faktiskt genuint intressanta historier om människor i den lilla staden Inaba.

Vi har den uttråkade sjuksköterskan som flörtar med dig som skolungdom i brist på annat att göra, den teatraliska klasskamraten i dramaklassen som har stora familjeproblem och alla de som slåss vid din sida är enormt viktiga att länka ihop goda sociala poäng med då ju närmare du kommer dem desto hjälpsammare och bättre agerar de under stridernas gång. Spelet bjuder på ett otroligt starkt karaktärsgalleri och när spelet väl slutar är det faktiskt svårt att skiljas från dem då de känns som äkta vänner som man verkligen bryr sig om, även om de endast finns i den virtuella världen.

Wow, spelet låter makalöst! Finns det inga svagheter?

Jo, några finns det, och ett är den genomusla kameran som man har i dungeons. Man styr den själv och styrningen känns enormt kantig och är inte i närheten lika silkeslent genomförd som stridigheterna i spelet är. Spelet använder sig av ett system där man kan få ett övertag om man slår till fienden först när man är i själva dungeonläget, men kameran gör det svårare än vad det behöver vara att få till det första slaget och flera gånger händer det att man slår i luften eller bredvid för den obekväma vinkeln som kameran sätter en i. Det lider även av en viss repetition av hur karaktärer introduceras i spelet och även om det är lite småkul första gången blir man mest irriterad när de använder samma upplägg inte bara en andra gång utan även en tredje, lite ombyte skadar inte.

Ok, så det är inte helt perfekt, men hur låter slutdomen?

Den låter så att Persona 4 är ett otroligt vanebildande spel som bjuder dig som spelare på minst 70+ timmar av underbar speltid där jag åtminstone har blivit underhållen konstant. Det har ett underbart soundtrack som man kommer att nynna vidare på även efter att ditt Playstation 2 är avstängt och det har utmanande strider, coola och annorlunda bosstrider och, som sagt tidigare, ett karaktärsgalleri att dö för. Jag har skrattat, sörjt och även gråtit en liten skvätt för personerna som figurerar i spelet och jag kommer säkerligen att återkomma igen. Jag rekommenderar med hela mitt hjärta detta mästerverk till spel som inte är helt perfekt, men riktigt, riktigt nära.

Jag är såld! Vad händer nu när du har spelat klart det?

Har precis plockat upp Persona 3 så jag lär väl inte synas till förrän om tre veckor igen. Tills dess: PER-SO-NA!!!

5av5moln

Emil Ackre

Redaktör och den som fick bollen i rullning när det gäller Spelmolnet. Älskar spel, musik, film och TV-serier och att upptäcka både nya och gamla pärlor oavsett mediet och att sedan få tipsa omvärlden om mina vackra fynd, hur obskyra de än är.

More Posts

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.